"Min tanke är fri"

Politikens stora dilemma

2012-02-08T10:51:00.003+01:00

Pensionsåldern måste höjas. Detta har varit allmänt känt bland människor som pysslar med befolkningsstatistik, tittar på offentliga finanser eller på något annat vis har kontakt med Svensk (och europeisk) demografi. Nu har äntligen en politiker vågat ta bladet från munnen och säga som det är. Medborgarna är inte jätteupphetsade.

Jag har absolut inga planer på att diskutera pensionsålder, att den måste höjas är ett faktum, att taket för hur högt den kan höjas har stigit är också ett faktum. Deal with it.

Vad som är mycket intressantare är den situation som Svensk politik hamnar i. Politikerna står med en åtgärd som (på några års sikt) alla partier förutom de mest populistiska kommer att vara överens om. Denna åtgärd är än som antagligen kommer att fortsätta vara väldigt impopulär hos folket.

Problemet som uppstår är förstås om en nödvändig politisk åtgärd får gå över folkviljan och om detta är demokratiskt, eller om det är odemokratiskt (om så är fallet så uppstår följdfrågan om demokrati är viktigare än "rätt" åtgärder). Angående om det är demokratiskt att frångå folkviljan så skulle vissa hävda det, de hävdar också att det är nog att man gör det som ligger i folkets intresse och är bäst för dem. Personligen delar jag inte den uppfattningen, den tycks vila på den tveksamma premissen att människor alltid vill det som är mätbart bäst för dem. För det första vill de nog inte alltid det och för det andra så är det sjukt svårt att reda ut vad som är bäst för varje individ. En minoritet kanske skulle må bättre av att ej gå i pension alls (t.ex. folk som hittar mening i sitt arbete).

Då kvarstår den viktiga frågan om ifall folkviljan får kringgås för att fatta ett beslut om höjd pensionsåldern. Min personliga åsikt är helt enkelt: nej. Legitimiteten för allt politiskt beslutsfattande i en demokrati utgår från vad folket eller medborgarna vill. Vad de inte vill skall ej heller beslutas om (detta skiter ju politiker i till och från, inte alltid för att nöden kräver det).

Den strategi som kvarstår för politikerna är då att propagera. Att gång på gång förklara för väljarna vad som måste göras och hoppas att tillräckligt många till slut håller med för att man iaf. skall kunna låtsas att man har stöd för höjning av pensionsåldern.
Förhoppningsvis är detta vad Reinfeldt försöker göra. I så fall skall han ha credd. Det är allt för vanligt att Svenska politiker helt enkelt försöker smyga eller tvinga igenom impopulära förslag.

Andreas skriver om saker som får honom att rodna.

2012-02-06T14:04:00.003+01:00

Jag är inte särskilt bekväm med att skriva om sexuella eller pornografiska ämnen, men ibland måste man bryta tystnaden. För ungdomar och vuxna är relationen mellan sex och porr ofta komplicerad och lite obekväm. Det finns många fördomar, lite kunskap och allt för många tabun.
Om ni uppskattar folk som pratar om detta oftare så rekommenderar jag "ligga med p3".

När jag var ung, kanske 11 eller 12 år försökte min far förklara för mig varför porr var dåligt, eller åtminstone lite olämpligt (jag tror inte att han var så kritisk till det egentligen). Han tog inte upp hur porr exploaterar aktörer och aktriser. Det är tydligen relativt ovanligt inom den "finare" porren liksom amatörporren, om man skall tro Petra Östergren och porrdebatter på internet (vilket jag gör). Nej, det han lyfte var den intressantare, men mycket sämre, invändningen: "porr ger en felaktig bild av hur sex går till".

Jag var inte så gammal då, så jag sade inte emot. Dessutom vill jag inte ha den diskussionen med min far, inte då. Jag är dock glad att jag inte tog honom för mycket på orden. Som den fantastiska bloggerskan Gothbarbie ofta hävdat så har pornografi gjort underverk för att utveckla och förbättra många människors sexliv. Visst är många saker som görs i porrfilm väldigt svåra och inte helt sällan omöjligt att utföra utan att det mest blir lite löjligt och fnittrigt. I porr liksom all annan film drar man ju sig knappast för att trickfilma och fuska, porrsex är antagligen lika realistiska som actionfilmer brukar vara (där handlar det dock om våld, vilket är mindre lämpligt att pröva hemma med flickvän eller krogragg).

Porr är inte en bra illustration av hur sex går till. Det insåg jag redan före min sexdebut, vilket nog besparade mig en hel del pinsamheter. Detta är helt klart ett argument för att man inte skall överlåta för mycket av sin sexuella utveckling till porrsidor, men då uppstår frågan: vad är alternativet?

Sexualundervisningen i den Svenska skolan är knappast den mest tillfredsställande (pun intended), man lär sig hur barn blir gjorda och hur satans viktigt det är med kondom. Man går som katten runt het gröt och tar upp ämne efter ämne som har med sex att göra, det enda man knappt pratar om är sex (såvida inte sexualundervisningen blivit avsevärt bättre de senaste sju åren). Tittar man på hur det används av befolkningen så är sex en rekreationell aktivitet som går ut på att stimulera sina och andras erogena zoner (och mycket annat).

Denna aktivitet är tyvärr inte helt enkel (såvida ens sexliv inte är begränsat till att man hånglar lite, stoppar in snoppen, tar ut den, upprepar i en kvart och sedan är klar) och det är inte världens enklaste sak att hitta information om hur man utövar den bra (det är inte jättesvårt heller, men då börjar man tangera porrträsket). En sak är säker: hur man knullar bra är ingenting man lär sig i skolan. Jag kan ärligt talat stå för (no pun intended) att jag tycker att det är bättre att ungdomar (även mina framtida barn) redan i ung ålder börjar titta på porr än lever i den relativa tystnad och det lätta tabu mot rekreationellt sex som jag tycker att jag vuxit upp med.

Det optimala vore kanske en sexualundervisning och ett kulturutbud (även för unga) där vanligt sex inte glöms eller göms, men tills vi kommer dit finns det många traditioner och kulturella drag som måste förändras. I dagens läge är det nog bra att unga tittar på porr, för ärligt talat är snedvriden kunskap bättre än ingen kunskap alls.

Att äga problemformuleringen

2012-01-19T18:21:00.002+01:00

I politiken, även på hög nivå, är arbetet ofta väldigt orienterat efter en problem-lösningsmodell. Man får ett berett ärende på sitt bord och man får ofta problemet formulerat av någon annan, ibland får man till och med lösningarna föreslagna. Detta är helt naturligt, politiker har ofta mer än fullt upp och dessutom har de ofta inte tillräcklig kunskap och all-roundkunskap för att leta rätt på, definiera och bearbeta ett problem. Vissa tvivlar också på om de är kompetenta nog att lösa problemen, men nu skall vi inte prata om mig :)

Som ni kanske förstår innebär det att den som får bereda och formulera problemen har en väldig makt över hur omständigheterna kommer att se ut när politikerna fattar beslut. Det är här ett intressant problem uppstår. De som formulerar problemen är väldigt ofta tjänstemän (ibland är de lobbyister) och till skillnad från ledande politiker så granskar vi inte tjänstemännens åsikter. Även tjänstemän som försöker vara neutrala kan omedvetet vinkla material, tjänstemän som aktivt är partiska är livsfarliga för demokratin.

Det här är ett potentiellt stort problem för demokratier och det är en av kärnorna i konceptet "tjänstemannastyre". Hur detta problem skall lösas vet jag faktiskt inte, ett sätt kan vara att låta mer beredning och liknande ligga hos partierna. Då skulle tjänstemän där få göra jobbet, men dessa vet vi i alla fall var vi har. Detta skulle dock betyda att partierna behöver mer pengar och det är inte helt önskvärt att partier växer ihop med staten och lever på statsbidrag.

Ritualisera mera

2012-01-16T07:02:00.002+01:00

Den lille folkpartisten, dvs. Erik Ullenhag har fått den tveksamma äran att presentera ett ganska dåligt förslag. För att vara till namnet liberala så lägger folkpartiet verkligen lite väl mycket tid på ganska dåliga förslag.

Denna gång handlare det om att mystifiera och ritualisera det svenska medborgarskapet, så att invandrare kan känna sig som en del i laget, så att säga. Jag misstänker att om Ullenhag hade deltagit i Robbers Cave-experimentet så hade han redan vässat ett spjut efter tredje dagen, men det är mellan honom och hans patriotism.

Patriotism är tyvärr också vad det handlar om. I Sverige har ordet haft en passande negativ klang, om än av fel skäl. I en värld av ökad rörlighet och intensivare migrationsströmmar är det en aning kontraproduktivt att knyta människor hårdare till ett land, särskilt som upphetsande arbetstillfällen och söta flickor/pojkar ofta finns i andra länder. Att försöka spela på gruppmentalitet och liknande primitiva instinkter som ansluter till "Vi vs Dem"-känslan är inte så lämpligt då.

Mycket viktigare är dock att sådan känslor är begränsande. När man börjar känna en ökad lojalitet med ett land (skum enhet att känna lojalitet till) så begränsar det också ens flexibilitet, både i tanken och i kroppen. Som liberal tycker jag att det är ganska elakt och till och med en aning fel att försöka knyta människor med emotionella band till något så tomt som en massa land och en uppsättning regler.

Den stora skillnaden mellan mig och Den Lilla Folkpartisten (kolla länken, snälla, det är inte porr) kanske är vår syn på vad medborgarskap är. Ullenhag uttrycker det såhär fruktansvärt:

"Den som blir svensk medborgare väljer att fullt ut vilja vara en del av det svenska samhället och invandrare ska därför uppmuntras att bli svenska medborgare."

Jag har varit medborgare i snart 22 år och en sak är säker, jag har inga planer på att fullt ut vara en del av det svenska samhället. Missförstå mig inte, Sverige är en trevlig plats och Sveriges lagar är helt okej att leva efter, men det svenska samhället är mer. Samhället är alla oss medborgare, vår interaktion och våra normer. Detta vill jag hålla mig på tillräckligt säkert avstånd från. Jag tänker inte bli mer än en människa som lever sitt liv i den del av samhället jag tycker om i Sverige och mer bör vi inte kräva av någon annan.

Förmodligen är Ullenhags formulering en aning tillspetsad och förmodligen läser jag in för mycket i den eftersom jag vill bråka, men oavsett vilket: Den som blir svensk medborgare väljer att vara registrerad medborgare i Sverige och kanske att bo i landet. Om det senare är fallet så väljer personen också att följa svensk lag. That's it. Laglydiga medborgare inom Sveriges gränser skall inte behöva vara en större del av något samhälle än de själva önskar. Om de vill leva i en egen liten enklav med människor som delar deras värderingar (t.ex. Jönköping) eller kanske dra ut som enstöringar i skogen så skall det stå dem fritt.

Sverige är en bit mark och en uppsättning lagar, inte ett fotbollslag. Folket är inte hemmaklacken.

Kanske dags att kicka Bildt?

2012-01-14T10:17:00.002+01:00

Idag skall jag göra något ovanligt. Givetvis efter att ha besökt gymmet (någon rutin skall väl tillvaron vara bunden av). Idag skall jag gå på demonstration. Det i sig kanske inte är så ovanligt. Mer udda är att demonstrationen som jag skall deltaga i handlar om att ge Carl Bildt sparken.

Jag räknar kallt med att vara mest höger på torget, men har kamouflage i form av en palestinasjal, svarta kängor och kanske en skinnjacka. Jag går alltså klädd som vanligt.

Detta har dock inte gått och blivit en modeblogg, jag sysslar inte med mode. Min plånbok och min fascination för hårdrocksestetik (som bara matchas av min kärlek till 1700tals-plagg på osannolika platser) förhindrar sådant ganska effektivt. Detta handlar om att kicka Bildt och om varför det borde ske.

Bildt har ju anklagats för så gott som allt, förutom möjligen att skita ur sig satan själv (däremot verkar han ha anklagats för att vara satan själv). Jag kan inte yttra mig om substansen bakom anklagelserna, jag håller fast vid att han ännu inte fällts av en domstol och därmed tänker jag inte döma. För min del handlar det inte om att kicka ut en föreställd brottsling ur Sveriges regering. För mig är det enklare och kanske mer komplicerat.

För mig handlar det om granskning av makthavare och hur mycket kritik som kan riktas mot en toppolitiker relativt oemotsagt innan denne bör avsättas för säkerhets skull. Jag tycker verkligen att det var för mycket att kicka ett gäng ministrar pga. obetalda tv-licenser och svarta tjänarinnor (dvs. hemhjälp med svart lön), det är personliga saker och inte skäl nog att avsätta någon från ett offentligt uppdrag. Det Bildt har gjort (den lagliga delen som är uppenbart känd) må vara gjord på hans privata tid, men den är på många sätt politisk. Position i Lundin Petrolium innebär moraliska och åsiktsmässiga ställningstaganden som antyder obehagliga saker om Bildt. Misslyckandet i att förneka eller kritisera delar av bolagets verksamhet antyder väldigt obehagliga saker om Bildt. Saker som inte bör förekomma hos en av landets mäktigaste män och folkrepresentanter och som borde utredas. Om utredning är omöjlig så är det säkraste och rimligaste faktiskt att kicka Bildt. Det är helt enkelt tveksamt om han kan representera Sveriges intressen och föra fram Sveriges framtoning i sitt uppdrag.

Så, demonstration (inte för att demonstrationer brukar fungera, men de är kul och jag kanske får en chans att fika)!

Mansskatt, kvinnoskatt, straffskatt och andra katter.

2012-01-08T12:45:00.005+01:00

Varning: i detta inlägg förekommer nivåer av ironi som kan vara skadliga för känsliga personer. Läs vidare på egen risk och ta er i häcken.

För ett par år sedan var företeelsen "mansskatt" stor. Den mest kända förespråkaren i landet var Gudrun Schyman (vars dubbelgångare jag träffade på 90-talsklubb igår) och motiveringen var att män ställer till med så mycket skada [mot kvinnor] att de kategoriskt borde betala en straffavgift, män skall ha ett kollektivt ekonomiskt ansvar för mäns våld mot kvinnor.

Om man anser att var människa är ansvarig för vad andra av samma könstillhörighet tillför eller inte tillför till samhället och samhällsekonomin så kan detta vara intressant och det är just detta som väcker tanken om en särskild kvinnoskatt.

Varför skall då kvinnor beskattas? Det är ju sant att män är överrepresenterade brottslingar, utövar mer våld och dessutom oftare misshandlar kvinnor (åtminstone grovt), men det finns också brister från kvinnornas sida. Genom sitt sämre löneläge och sin tendens att ha fler jobb inom tjänstesektorn så bidrar kvinnor avsevärt mindre till BNP och tillväxten. Detta är pengar som direkt hänger samman med så mycket av världens och landets välmående, däribland den offentliga vården, skolan, äldreomsorgen och reseersättningarna. Att inte bidra lika mycket till denna kassa som gör gräset grönare, luften renare och ser till att vi inte behöver tänka så jävla mycket eller planera våra liv är förstås väldigt osolidariskt. Det är för denna brist på solidaritet med samhället som kvinnor (som grupp) bör betala en straffavgift gör att kompensera för den ekonomiska nytta de ej tillför.

Nu kanske vissa vill hävda att det ej är kvinnornas skuld att de har lägre lön, lättare får jobb som bidrar mindre till tillväxten och fostras med en social kodning som gör att de söker dessa jobb. Så kanske är fallet, men att hävda att den roll och de egenskaper som omgivningen tvingat på en är en ursäkt är lika orimligt som att hävda att män inte skulle betala mansskatten bara för att de råkar fostras med ett helt batteri av idéer om hur manlighet, våld och ära hänger samman och om att en riktig man inte är rädd att ta till nävarna för att försvara sig själv, någon annan eller det han tror är rätt. Trams. Om män kan hållas ansvariga för den roll som samhället givit dem så måste väl detsamma gälla för kvinnor?

Om detta förslag inte passar sig så finns en annan väg att gå: Att sluta se människor som kön och att sluta låtsas som att kvinnor har ett delat fittansvar eller att män slår kukarna samman och skriker "en för alla, alla för en" (jag kan inte säga att det aldrig har hänt). Att straffa våldsdådare och att se till att kvinnor kan ta mer välbetalda jobb och inte ses ner på om de exempelvis vill komma in i ingenjörsbranschen eller pumpa olja i Norge är kanske bättre än att kasta skuld och skam på alla.

Hade Gudrun Schyman fortfarande varit aktiv i den här debatten så hade hon nog kunnat förklara varför inte så var fallet.

2012-01-03T14:58:00.000+01:00

Ber om ursäkt till de få läsare jag har kvar, ALLT blir bättre när jag lämnat in min uppsats. Inom fem dagar alltså.

Vi startar inga krig, men det gör ni.

2011-12-06T17:15:00.005+01:00

Nu senast har röda korset lyft frågan om "videovåld" (som den hette när det fortfarande var streckgubbar som sköt färgklickar på andra streckgubbar i en tjock-tv) och tänker undersöka huruvida det är fruktansvärt och farligt.

Antagligen kommer de nå samma resultat som den mesta annan forskning: våldsamma spel och filmer gör i regel ej människor mer aggressiva eller våldsamma och är nästan alltid harmlöst. I vissa undantagsfall så kan de utgöra en utlösande faktor för människor som redan har aggressionsproblem eller som har mentala svårigheter som gör dem väldigt mottagliga för suggestion.

Ett faktum som borde vara intressant för hela den här debatten är vilka det egentligen är som skapar våld. Startar dataspelare och actionfilmsnördar krig? Sanningen är att: nej, det gör de inte.
Så gott som alla väpnade konflikter har startats av människor som vuxit upp med, eller tidigare deltagit i krig. Det kan mycket väl hänga ihop med att de fått rejäla doser krigspropaganda och att krig helt enkelt blivit mer normaliserat eller romantiserat för dem.

Man kritiserar ibland våldsamma spel och filmer för att ge en romantisk bild av våld och det gör det. Däremot är slutsatsen att de som ser dem också köper denna romantisering helt galen. Människor som spelar spel är inte dumma i huvudet. Spel och filmer gestaltar spränga kroppsdelar, kulor genom huvudet och krossade käkar. Tittarna och spelarna vet vad detta innebär i verkligheten: smärta och död.

Det krävs mer än en respawnpoint i Counter-Strike för att människor skall börja tro att de är odödliga. Om något så visar spelen nämligen motsatsen, spelen visar att människan är bräcklig. Spelarna i sin tur förstår vad detta skulle innebära om det inte var ett spel (eller för den delen en film).

Genom historian har de som startat krigen varit de som upplevt deras hemskheter och smärtor. Lata datanördar vet bättre.

---------------------------------------------------------------------------------

Bra länk till som refererar en metastudie av Statens mediaråd som visar att det inte finns kopplingar mellan våldsamma spel och ökat våld.

Konventionen om barnsliga rättigheter.

2011-11-12T12:26:00.002+01:00

Nu har alltså även mitt parti stuckit ut tungan i slickandet av det internationella samfundets röv. Barnkonventionens andemeningar skall bli svensk lag.

Jag är övertygad om att barns rättigheter är ett område där mycket mer arbete behövs, men jag är också övertygad om att barnkonventionen är fel metod och dessutom en obehaglig politisk begränsning - den är formulerad mer som ett PR-statement än som ett vettigt material till politiska beslut. Detta blir tydligt när Sverige kritiseras för brott mot konventionen, samtidigt som flertalet Europeiska länder ännu tillåter barnaga.

Förutom en bristande känsla för proportioner så finns några andra små problem. Det ena är kategoriseringen av barn som social grupp, skiljd från vuxna. Detta är enligt mig alltid ett av det största problemet i kampen för barns rättigheter: Förmågan att se barn som barn och inte som människor är tyvärr också det som möjliggör rättslig särbehandling för misshandel, utpressning osv. när utövarna är barn. Man kallar det mobbning och bötning och kategoriserar det under barnlekar och bus lika mycket som brott.

Barnkonventionen, eller annan lagstiftning kring barn riskerar ofta att bli "konventionen om barnsliga rättigheter"

Givetvis befinner sig barn i regel i ett antal sociala och rättsliga situationer där vuxna sällan hamnar och faktum är att barn ÄR en social grupp. Det kan ej bortses från utan måste hanteras. Jag anser dock att det i största möjliga mån bör hanteras inom ramen för den lag och de normer som gäller alla människor. Det är inte nog att alla barn skall ha samma rättigheter och lika värde, alla människor skall ha samma rättigheter och lika värde. Att särskilja barn i detta sammanhang är blott kontraproduktivt. Smaka istället på formuleringen "alla kvinnor har lika rätt och lika värde". På samma vis som den formuleringen skiljer ut kvinnor som en separat grupp från män så skiljer barnkonventionens formuleringar och syften ut barn från människor.

Slutligen har vi de formuleringar som innebär att när beslut om barn tas skall barnens bästa sättas i främsta rummet. Jag skall inte räkna upp massa katastrofscenarion om hur det kan gå fel när man bedömer vad som är barns bästa (kom bara ihåg att homosexuella ofta inte får adoptera...). Däremot är det viktigt att påpeka att det här är motvända mönster mot vad jag kritiserat ovan. Istället för att ge barn lägre ställning än vuxna så ger dessa formuleringar barn en högre ställning när lagar stiftas. De uppmuntrar fortfarande till särlagstiftningar och särbehandlingar. Dessutom försvårar föreställningen antagligen också lagstiftning i vissa fall. Mer om det någon gång.

För en upplyst demokrati.

2011-11-01T11:52:00.005+01:00

Det sägs ibland i debatter att Sverige är som en buss. Det är en användbar liknelse eftersom ekonomerna kan prata om hur vi måste underhålla motorn, socialpolitikerna kan prata om hur vi behöver bekväma säten och en ordentlig första-hjälpenväska ombord och kulturpolitikerna kan prata om hur jobbigt det är att åka buss om vi inte har trevlig musik.

Sverige är inte en buss. Det krävs mycket mer än ett D-körkort för att styra Sverige. Att styra Sverige är mer som att leda CERN: man jobbar med saker som ingen riktigt begriper, särskilt inte i praktiken, och man vet inte riktigt vad som kommer att hända.
Sveriges ledning kan inte fyllas av busschaufförer, istället behövs partikelfysiker och det är vi väljare som måste se till att det blir så.

Nyligen släppte Riksdag och Departement ett par artiklar om riksdagsledamöters utbildningsnivå.
Vid första ögonkastet kan det verka som optimistisk läsning: i alla partier har mer än hälften av riksdagsledamöterna någon högskoleutbildning. Miljöpartiet toppar med 100% och därefter kommer de små borgerliga partierna, moderaterna, V, SD och slutligen S (på 51%).

Tittar man på hur många som utbildat sig tre år eller mer (såpass att de hunnit ta en kandidatexamen) så blir resultatet lite tråkigare. I riksdagen 2006-2010 hade färre en hälften av ledamöterna en utbildning motsvarande 3 år eller längre.

Varför är det då så viktigt att politikerna har en utbildning, vad är problemet med att ha en busschaufför i riksdagen?

Egentligen är det inget fel på busschaufförer (och jag ber om ursäkt för att ni ständigt får vara exempel här), däremot finns det flera fördelar med att i alla fall en kvalificerad majoritet av riksdagens ledamöter har högre utbildning, helst en utbildning som handlar om de politikområden som de kommer att arbeta med.

Att utbilda sig på högskolenivå stärker ett antal förmågor som många inte får via varken gymnasium eller yrkesliv. Dessa förmågor kan vara till stor nytta när man skall utöva det krävande jobb som en riksdagsplats faktiskt innebär.

En av de första saker man lär sig om man läser en teoretisk utbildning, även om det blott är en A-kurs, är att läsa. Man lär sig läsa mycket, fort och korrekt. Förmågan att tillgodogöra sig mycket akademiskt och vetenskapligt material och förstå vad det innebär är faktiskt något som många aldrig konfronteras med annars. I riksdagen är denna förmåga värdefull - om man inte själv kan läsa in dig på de frågor man tar ställning till så betyder det att någon kommer få göra det åt en. Den åsikt man skall forma blir då av nöden färgad av den tjänsteman eller medhjälpare som tolkar den. Det är så tjänstemannastyre uppstår.

En andra sak man lär sig är att bedöma kvalité på forskning och bakgrundsmaterial, åtminstone flera teoretiska utbildningar har källkritik som ett naturligt inslag. Att kunna bedöma om bakgrundsmaterialet till ett beslut är bra eller bullshit är otroligt viktigt för att inte falla ner i lobbyisternas fällor.

Vad händer då med den sociala representationen? Skall inte riksdagen representera hela folket, även de som inte är akademiker? Givetvis skall hela folket representeras i en demokrati, men att man skaffar en utbildning betyder inte att man blir sämre på att representera även de som kämpat för att gå ur gymnasiet. Istället betyder det att man blir bättre på det, för man löper mindre risk att bli vilseledd och av misstag representera lobbyister och tjänstemannasamhället istället.

En sista viktig sak man lär sig i högre utbildning ät det ämne man utbildar sig i. Genom att vara utbildad i det sakområde som man sedan jobbar med i riksdagen (det utskott man sitter i) eller genom att ha en utbildning som handlar om politik i allmänhet blir man bättre på att fatta beslut inom området. Detta kan verka som en självklarhet för vissa och för andra kan det verka absurt - det finns ju anställda som har i jobb att ta reda på sakuppgifterna.
Som ni kanske redan insett är jag inte jätteupphetsad över att lita på tjänstemän, trots att jag själv strävar efter ett sådant jobb. Tjänstemän är inte fria från åsikter och de tillhör dessutom en grupp som kan utveckla en egen yrkeskultur. Tjänstemän är inte fria från bias. Därför är det så otroligt viktigt att kunna förhålla sig kritisk till dem, något som Max Weber insåg redan för mer än hundra år sedan. Genom att vara utbildad i det område man fattar beslut i blir man bättre på att bedöma rimligheten i de förslag som tas fram och de hänvisningar man får från sin byråkrati. Dessutom är det en allmänt känd truism att den som ej lär sig av historian är dömd att upprepa den.

Jag skrev tidigare att det är upp till oss väljare att se till att Sverige styrs av de som har förmåga att göra det. Jag håller fast vid det och hoppas att ni har fått lite mer förståelse för varför det är så viktigt att tänka på bland annat utbildning när man röstar. Jag vill därför uppmana er att titta lite extra på valsedlarna när ni röstar i nästa val. Titta inte bara efter en kandidat av den ålder och det kön ni önskar. Titta efter en kandidat som verkar ha förmågan att självständigt representera er och era åsikter i riksdagen.

Din röst gör faktiskt skillnad.

Riskaversion och risktagande- varför småföretagen behövs.

2011-10-25T10:23:00.005+02:00

Debatten om småföretagen går inte särskilt het, såvida man inte är Centerpartist.
I Centerpartiet råder en upphetsning för småföretag som är i det närmsta sexuell.

Jag är Centerpartist.

Precis eftersom jag är Centerpartist så skall jag ignorera intressanta bloggämnen som exempelvis #stuffmoderaternadid och #Sdgate (är de samma sak: 25/10 - 2011 Bildt hackar Petzälls twitter och publicerar Schlingmanns lösenordslistor #Stuffmoderaternadid #SDgate)

Istället skall jag ägna mig åt lite lågintellektuell debattonani och skriva om småföretag, det borde göra den ivriga bävern glad.

Om man kastar alla empiri åt sidan och försöker resonera i enlighet med någon misstolkad avart av rational-choice-teorin (ni vet den där teorin som är rätt rationell och vars meriter ökar när den används i långa tidsperspektiv) så kan man sluta sig till att det finns ett par skillnader mellan småföretag och stora företag. En sådan skillnad är huruvida man vågar chansa.

Grundtanken är helt enkelt att ju större ett företag är dess mer har det att förlora och dess mer "riskaversiv" är man (man vill undvika risker). Ofta innebär nya produktionstekniker osv. att man måste göra stora ändringar i produktionsförfarandet, fasa ut maskiner och ibland anställa helt ny kompetens. Det är rätt körigt och om man har mycket investerat i gamla produktionsmetoder så kan en omställning bli dyr. Det faktum att en omställning är dyr gör redan i sig att man ofta låses längre än nödvändigt i gamla produktionsmetoder. När man skall göra stora ändringar finns dock också risker av andra slag - exempelvis att man satsar fel och att vinsten man väntar sig göra med den nya tekniken uteblir. Det är kring denna risk som hela mitt resonemang kretsar. Tillsammans med dyr omställning orsakar risken så kallad stigbundenhet (man genomför inga radikala ändringar innan allt går åt helvete, eftersom det inte verkar ekonomiskt rationellt).

Det är bland annat denna typ av stigbundenhet som gör att vi i Sverige har ett ineffektivt sophanteringssystem där bilar åker runt och hämtar människor skräp, istället för att använda vakumsug för att transportera sopor från fastigheter till uppsamlingscentraler. Vårt system är skadligare för miljön än alternativet vore, men att byta är för dyrt och riskabelt.'

För att återgå till ämnet: om företag ej tar risker och genomför omställningar så hålls innovation tillbaka och näringslivet får svårt att ligga i topp. Dessutom finns risk för stora set-backs (t.ex. när miniräknare blev digitala och stora företag helt gick under eftersom de inte hade någon som helst koppling till den digitala teknologin - lite som snickare förlorade alla intäkter för att sälja kulramar när miniräknaren slog igenom från början).

Småföretagens merit (förutom att de kan användas som retoriskt slagträ för att företräda marknaden utan att anses "köpt" av enorma kapitalägare) är att de ej har så mycket att förlora. Ett fåtal anställda, få avtal och ett litet kapital tillsammans med en situation där man måste kämpa för att överleva gör att man inte kan undvika risker. Man måste chansa för att kunna finnas kvar och kanske till och med växa.

Ett samhälle som är fegt kommer aldrig att blomstra, man behöver våghalsar och risktagare och för att hitta dem måste man ofta leta bortom stora företagskoncerner som drivs som aktiebolag med ägare som absolut inte vill förlora. Man måste leta bland småföretagen. Ett samhälle som skall blomstra behöver en tillräcklig andel småföretagare som vågar ta risker och driva samhället framåt.

Social representation är trams!

2011-10-23T20:23:00.001+02:00

(Detta inlägg är en duplikation av en debattartikel jag tidigare publicerade på tidningenverto.se, jag publicerar den även här med anledning av min låga uppdateringsfrekvens, på så vis hoppas jag kunna ursäktas min brist på nytt material åt er läsare)

”Olika grupper i samhället har unika erfarenheter och intressen”. Ungefär så öppnar de flesta argumentationer för social representation i exempelvis riksdagen. Trots att påståendet är sant så är det långt ifrån klart att social representation verkligen är så bra.

Tanken med social representation är att eftersom samhällsgrupper har olika, unika, erfarenheter så skall dessa grupper också representeras i riksdagen. Deras representant skall vara någon som kommer från gruppen och delar dess erfarenheter. Enligt de som är mer hardcore skall representanten också dela gruppens intressen, men det blir lite svårt att gynnas av samma politik som arbetarklassen när man har en lön på ungefär 56 000/månad. Toppolitiker blir av nöden en egen grupp, men det hindrar inte att de fortfarande har relevanta erfarenheter från de samhällsgrupper de tidigare tillhörde. Anledningen till att den som företräder en grupps intressen också skall tillhöra gruppen är den bakomliggande tanken att människor antingen inte kan, eller inte vill, förstå behoven och viljorna hos samhällsgrupper som de har för lite gemensamt med.

Idén om social representation har slagit brett. Det talas gärna om att riksdagens problem är att den domineras av vissa etniciteter, åldrar och kön. Efter valet 2010 skrev bl.a. SvD om den medelålders, högavlönade, vita mannen som dominerar riksdagen (då hade vi 35 män fler än kvinnor i riksdagen totalt). I flera länder kvoteras kvinnor in i parlament och partier känner sig tvungna att sätta kandidater på sina listor, inte efter deras kompetens utan efter vilket yrke eller vilken hudfärg de har. På grund av allt detta anser jag att det är dags att höja min röst och säga att social representation är trams!

”Man” är inte en åsikt, ”medelålders” är inte en åsikt och ”högavlönad” är inte en åsikt. Det faktum att det finns högavlönade svenska män i alla riksdagens partier visar att åsikterna hos denna grupp går vitt isär. Här ligger också det första problemet med social representation: det går inte att hitta någon samhällsgrupp som är tillräckligt stor för att bli representerad i riksdagen som också är så homogen att dess medlemmar kan acceptera samma representant. LO anser sig representera arbetare, främst i industri och lågutbildade yrken, ändå röstade 26% av LO-medlemmarna på Alliansen (enligt VALU), dessa 26% har ändå via sina medlemsavgifter betalat pengar till Socialdemokraternas valkampanj. Samma problem riskeras att uppstå i riksdagen. Den person som skall representera din grupp kan mycket väl ha helt andra värden än du har. Det är säkert många invandrarkvinnor från vänsterkanten som tycker att Nyamko Sabuni var en fruktansvärd representant för invandrarkvinnors intressen.

Det andra problemet med social representation är det som skrämmer mig mest. När fokus på politiker handlar om huruvida de är bra på att förstå sina väljares problem och intressen så tappar man fokus på något mycket viktigt: Är politikerna bra på att vara politiker?
Att vara riksdagsledamot är faktiskt ett svårt jobb. Det handlar inte bara om att kunna läsa stora mängder material inför beslut och behandling. Det handlar också om att kunna förhålla sig kritisk till materialet. Politiker som inte kan sätta sig in ordentligt i ärenden de behandlar blir beroende av tjänstemän och tjänstemän är inte neutrala (även teorier om social representation pekar ut dem som en grupp med särskilda intressen och erfarenheter). Den arbetsbörda en riksdagspolitiker bär är minst lika komplicerad som de en universitetsstudent möter, men om politikerna misslyckas får de inte underkänt, däremot får Sverige tjänstemannastyre. När andra oroar sig över att vi har för få riksdagsledamöter med invandrarbakgrund eller kroniska sjukdomar oroar jag mig istället för att mer än hälften av riksdagsledamöterna efter valet 2006 inte hade studerat ens tre år efter gymnasiet.

Det är givetvis fritt för var och en att rösta som denne vill, men åtminstone jag ser bortom ålder, uppväxt och hudfärg. Jag röstar och kommer alltid rösta på en kandidat som står för mina åsikter och som har det som krävs för att stå för dem även i riksdagens utskott. Jag rekommenderar att även ni gör så.

Teori om interna strider i kristider.

2011-10-11T08:25:00.003+02:00

Partier består till stor del av politiskt engagerade medlemmar. Politiskt engagerade medlemmar vill påverka. Påverka gör man genom politiska poster. Partiet kontrollerar i hög grad vilka som blir valda till dessa poster. En av grundfunktionerna ett parti fyller är just att fördela dessa poster (genom att avgöra var på listor politiker hamnar i val och genom att tilldela nämnd/utskottsplatser osv.).

Det finns flera skäl till att man är med i ett parti, men ett av dem är just att man vill ha makt och politiska positioner där man kan utöva den.

Det här är viktigt att förstå när man tittar på partier i kris.

Ett parti i kris vill agera strategiskt för att bryta krisen. Det innebär bl.a. att man skall visa upp enad front och undvika brutala interna strider. Man skall marschera tillsammans, så att säga.

Problemet är att inom ett parti i kris finns också en stor mängd politiker som antingen har förlorat makt eller som ser risk att de förlorar mer makt (och dessutom i vissa fall inkomst).
Medan partiet (politikerna på en aggregerad nivå) kämpar för sammanhållning är risken stor att de enskilda politikerna uppför sig som minkar i för trånga burar och hugger efter varandra. Politikerna vill rädda sig själva och när antalet poster minskar är det också väldigt intressant att slå ut en annan politiker som man konkurrerar med, även om denne är partikamrat.

På detta vis kan man förklara en jobbig tendens inom partier som går utför: intern oro.

Detta är något man bör ta hänsyn till bl.a. när man tittar på socialdemokraterna. Olika fraktioner bråkar inom partiet och de har svårt att ens få fram en samlad front och bra kandidater. Det som tidigare förenat partiet: makt, har nu blivit det som delar partiet.

Men störst av allt är ändå Skatten

2011-10-06T08:50:00.002+02:00

En sak har Sossarna brukade förstå, kanske bättre än något annat parti i Sverige: utan de större producenterna rullar inte det här landets ekonomi. Det må så vara att Sossarnas insikt resulterat i uppköp av varvsindustri och en politik som aktivt ger storföretag fördelar samtidigt som små företag får stryk (ett steg i Rehn-Meidner-modellen).

Nu står svensk industri inför ett antal problem. Det viktigaste är nog den internationella konkurrensen. Inte nog med att en del industri flyttar utomlands. Stora multinationella firmor har dessutom en förmåga att köpa in patent och utveckling och börja producera där de har sina produktionsfaktorer. Vad detta betyder är att det inte längre går att räkna med att all utveckling som sker i ett land också stannar där. För Sverige betyder det att vi inte kan nöja oss med att utbilda grymma tekniker för att företagslivet skall få en boom. Tekniken måste också komma till användning här.

Eftersom tiderna förändrats så måste lagen följa (en lag som ej passar ett samhälle där den råder är knappt legitim och definitivt ej användbar). I Sverige så handlar det helt enkelt om att "skapa ett bättre företagsklimat" (världens klyschigaste slogan?). Systemet där staten genom höga skatter slår ut mindre effektiva företag och låter de största njuta frukterna av en välutbildad befolkning (genom statliga satsningar) och goda handelsmöjligheter fungerar inte längre. Sveriges befolkning är inte längre överlägsen omvärlden och de skattekvoter som skulle slå ut de svaga börjar nu äta på även de "starka". Dessutom är det ofta de "svaga" företagen och producenterna som leder innovation. Centern kallar dem för småföretag och försöker gynna dem extra, men det är bara delvis rätt väg att gå, ett småföretag som lyckas förblir inte ett småföretag länge.

Som ni uppmärksamma läsare kanske märker så är det i stort sett samma ekonomiska harang som vi borgare och liberaler dragit i varenda debatt mot sossarna sedan 80talet. Någonstans så tycker många av oss ändå att skattesänkningar är bland de viktigaste åtgärderna för en fungerande ekonomi. Det jag föreslår är dock inte ett race mot botten. Världskonkurrensen verkar inte fungera så (det finns faktiskt forskning på det), Sverige behöver inte vara billigast och ha de lägsta kostnaderna för företag. Det finns annat som attraherar även de multinationella producenterna - om inte annat så åtminstone stigbundenhet.

Nej, det viktiga är inte att vara billigast. Det viktiga är att de som skall ta tillvara på kompetens och utveckling inom en sektor också har råd att finnas kvar i landet.

Sveriges problem är inte att vi är dyrare än andra länder. Sveriges problem är att vi är för dyra för att vissa viktiga delar av produktionen skall få sina siffror att gå ihop.

Jag säger inte att Sverige skall försöka ha kvar hela produktionen av vissa varor. Jag tror på Ricardo och specialisering, men 9 miljoner människor kan inte kränga älgkött till tyskar.

Med allt detta i bakgrunden är jag jävligt tveksam till att regeringen prioriterar resurser till att sänka restaurangmomsen. Det kanske skapar jobb, men det finns så mycket annat som denna ekonomi behöver. Exempelvis en liten avlastning i arbetsgivaravgiften.

Samlade tankar om en svunnen tid.

2011-10-02T10:03:00.003+02:00

"– De socialdemokratiska idealen lär inte dominera tänkandet i framtiden. Någon återgång till de socialdemokratiska idéerna eller hegemonin är inte särskilt troligt." - Kjell Östberg.

Citatet kommer från en SvD-artikel idag. Den är jätteintressant, så ni borde verkligen läsa den: här.

Under väldigt långt tid har det politiska idealet i Sverige på ett eller annat sätt varit socialdemokrati. Vi andra partier har fått förhålla oss till det. Det är ett skäl till att det har varit trevligt att vara centerpartist. Genom att ställa sig mellan Socialdemokratin och borgerligheten har man kunnat fånga många väljare som inte velat överge den djupt inbitna socialdemokrati som fostrats i deras hjärtan sedan barnsben, oavsett vad deras ekonomiska intressen och hjärnor sagt.

Jag är ju nästan för ung för att minnas det, men socialdemokrati var inte bara vag politik i regeringen. Socialdemokrati fanns på fler håll, bland annat i de kraftigt reglerade barnprogrammen. Likt Bamse skrek de ut kollektivism och värme emedan heroiska inslag som Amerikanska action-serier motades bort på tröskeln. You Shall Not Pass!

Att vi har borgerliga partier i regering över två val är dock inte detsamma som att samhällsfostrande institutioner bytt sida. En term inom förvaltningspolitik är "institutionskultur". Inom en organisation uppstår med tiden gemensamma ideal och mål som är svåra att bryta. Det manifesterar sig bland annat i barnprogram som förklarar att kapitalismen är roten till allt ont (eller i alla fall näst senaste finanskrisen). Alliansens största slag mot denna institutionaliserade fostran har ännu varit att man lagt ner statliga institut för bl.a. genusforskning. Ett ämne som bäst förpassas till de mer neutrala universiteten.

Med internet och fildelning har kultur från andra onda kapitalistdiktatu.... parlamentariska demokratier i västvärlden flödat in i Sverige. Om man skall tala om hur socialdemokratins hegemoni har brutits kan det nog vara minst lika intressant att titta på varifrån barn och unga får sin kulturella fostran och om den inte lyfter lite annorlunda moraliska normer än den gjorde för tjugo år sedan. Nåväl artikeln har i alla fall helt rätt i att det inte längre ses som naturligt att Socialdemokraterna styr Sverige. Det sitter olika "S" i staten och Socialdemokraterna nu.

Om man vill se tecken på Socialdemokratisk hegemoni behöver man, ironiskt nog, bara scrolla lite längre ner i SvD-artikeln:

"Enligt Kjell Östberg har således regeringen haft ökade samhällsklyftor som en målsättning för att uppnå sin arbetslinje. Och en avgörande skillnad, jämfört med Socialdemokraterna, är att det har skett helt öppet."

"– De borgerliga krafterna har varit skickliga på att utnyttja individualismen och ge den förtecken som är mer knutna till den marknadsorienterade utvecklingen."

Kjell lyckas med samma missförstånd som så många gjort före honom. För någon som vuxit upp i Socialdemokratins Sverige ser det kanske ut (oavsett normativa omdömen) som att borgare eftersträvar ett marknadssamhälle och använder individualism som ett medel för att ta sig dit.

Jag vill hävda att sanningen är den omvända. Ideologisk förvirring till trots så har många politiker och partier några diffusa mål och ideal i grunden. För många borgare (förutom kristdemokraterna, där den minsta samhällsnoden är den patriarkala familjen) så är ett av de viktigaste målen individualism. Individualism ses antingen som ett egenvärde eller ett instrument för att uppnå andra, höga, värden. Oavsett vilket så blir individualism ett mål och marknaden ett medel för att nå dit lika mycket som en konsekvens av att individualismen ökas.

2011-09-24T18:44:00.001+02:00

To you who plan for the people, just like a strategy game.

Im a man, not a chesspiece, I will not move a square in your name.

Is my life not to do with, just as I please?

How long must I struggle with your taxes and fees?

En trovärdigare debatt.

2011-09-17T12:50:00.004+02:00

"En blogg som anger källor är trovärdigare än en tidningsartikel. Bloggen är i alla fall ärlig".

Tidningar har länge haft en hög trovärdighet, man har förutsatt att de talar sanning och att de har fog för allt de skriver om. Trots att man till och från ser stora svenska tidningar publicera ursäkter för felaktiga uppgifter och trots att man ser helt galna löp från aftonbladet så lever tilltron till tidningar kvar. Den gör det med rätta. Seriösa tidningar lägger mycket tid på att belägga sina uppgifter och kräver att reportrar visar sina källor för redaktörerna, men det är kanske ändå inte nog. Kanske borde man också visa dem för läsarna.

Inom vetenskaplig forskning är man medveten om två saker som tidningar ofta missar: 1. även välgjord forskning kan ha fel. 2. Även trovärdiga uppgiftsgivare kan ljuga.
Inom vetenskapen har man utvecklat metoder för att reda ut dessa problem. Principen bakom är att ens uppgifter skall kunna spåras. Människor som inte håller med skall kunna jämföra forskarens uppgifter med de som de själva grundar sin uppfattning på. Det är så man eliminerar ett enormt område av felslut och lögner. Metoden som bygger på denna princip handlar helt enkelt om att ange sina källor. Om källorna är hemliga så skall man i alla fall ange så mycket man kan om deras trovärdighet (t.ex. att de har insyn i den myndigheten osv.).

Om det ser illa ut i tidningar så är det inget emot hur det ser ut på tidningarnas debattsidor.
För ett par dagar sedan skrev jag och några vänner en debattartikel om Cannabis på Svenska Dagbladets hemsida. Den väckte en brutal och livlig debatt. En av sakerna som framkom i debatter var dock beröm från bägge sidor för att vi hade brytt oss om att källbelägga alla våra uppgifter. Debattsidor mer än andra sidor är fyllda av fördomsfulla påstående och ibland rena lögner. För att läsare skall kunna ta del av en seriös och lärorik debatt måste de kunna urskilja vilken sida som har mest trovärdiga argument. De måste kunna spåra källorna!

I de gamla papperstidningarna var källreferenser säkerligen en plåga. Att skriva myndigheters kontaktuppgifter och ange obskyra böcker var gång man ville belägga en uppgift vore ett mindre helvete. Särskilt eftersom knappt en enda läsare skulle orka köpa boken eller ringa myndigheten för att dubbelkolla uppgifterna. På internet ser det dock annorlunda ut.

Om du debatterar på ett internetforum och kommer med ett kontroversiellt faktapåstående så kommer de andra debattörerna kräva källor. Då kommer du att skicka en länk till din källa och genom ett klick och fem minuters läsning så kan de kontrollera den. Det är så enkelt och har varit i flera år. Gammalmedia och dess traditionella skribenter har bara varit lite efter, som vanligt.

Vår debattartikel om cannabis hade flera källangivelser och man behövde bara klicka på en länk för att se var uppgifterna kom från och för att läsa dem med egna ögon. Det var jätteenkelt och ändå fruktansvärt revolutionerande. Artikeln som svarade på oss var fylld med påståenden, inte ett enda av dem kunde beläggas med hjälp av själva artikeln. De kunde vara sanna, men de kunde lika väl vara lögner. En sak är säker: den artikeln skulle inte övertyga någon som inte redan var frälst medlem av skribentens sida.

Det är ett samhällsproblem att så mycket felaktigheter och tveksamheter sprids även på trovärdiga tidningars hemsidor. Det är ett samhällsproblem att källkritik inte är en naturlig del i människors vardag (CUF har bl.a. uppmärksammat att inte ens skolböckerna på gymnasiet måste ha källangivelser). Slutligen är det sorgligt att tidningar som är beredda att stänga sina kommentarsfält ändå inte har mod och kraft nog att kräva av sina skribenter och fristående debattörer att de faktiskt bifogar uppgifter som stödjer deras åsikter.

Cannabis, en schysstare drog.

2011-09-14T11:17:00.003+02:00

Eftersom Alfred Askeljung, Isabella Carneström, Leo Pierini och jag kom in med en debattartikel i SvD idag om cannabis så tänkte jag slänga upp den motion om legalisering av cannabis som jag och ett gäng andra CUF:are skickade in till CUF:s senaste stämma (den behandlades ej pga. tidsbrist). För den som är intresserad av cannabisdebatten finns här ett gäng källor och argument som är värda att läsa. Knock Yourself Out.

Motion om legalisering av cannabis.

I Sverige är bruk och försäljning av Cannabis olagligt. För innehav av mindre mängder kan man dömas till böter, för innehav av större mängder eller försäljning väntar feta fängelsestraff. Trots detta har var tionde man och var tjugonde kvinna använt cannabis under det senaste året.[1] Den nuvarande lagstiftningen kriminaliserar fler Svenskar än det lever i Göteborgs stad.
Cannabis är en folkdrog. Dessutom är Cannabis en folkdrog som säljs illegalt. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig de mängder pengar som tjänas in på att sälja ett förädlat ogräs. Cannabishandel är en viktig inkomstkälla för organiserad brottslighet.
För att komma undan detta och för att lösa många problem kopplade till drogbruk skall cannabis legaliseras i Sverige.

Många vill se en legalisering.
Enligt Metros enkät vill 79% av deras läsare legalisera cannabis, det är inte en särskilt pålitlig undersökning, men ingen rök utan eld.[2] I aftonbladets undersökning anser 59% att marijuana skall vara lagligt.

Vilka droger ska vara lagliga i Sverige? Du kan välja flera alternativ.

Ställningen just nu:

Alkohol (79.8 %)
Tobak (67.7 %)
Marijuana (59.1 %)
Hasch (32.7 %)
Heroin (6.0 %)
Kokain (8.2 %)
Amfetamin (7.2 %)
Ecstasy (9.5 %)
	[3]

Som sagt är cannabis en folkdrog och det kulturella stöd som finns för alkohol finns också delvis för cannabis. Att vilja legalisera det är inte extrem drogliberalism, det är demokratisk lyhördhet.

Minska skadorna och stoppa illegal handel.
Det finns andra viktiga skäl att legalisera cannabis. Det finns en stor illegal marknad för cannabis. Kriminella nätverk tjänar stora pengar på att langa cannabis och andra droger, ofta farliga droger av dålig kvalitet. Genom att legalisera cannabis kan vi börja jobba med riktig skademinimering. Man kan kontrollera vad som finns i den cannabis som säljs och undvika att den blandas ut med farliga ämnen, något som lätt händer när någon vill spara lite pengar på tillverkningen. Man kan också kontrollera hur mycket som säljs och vilka som får köpa. Langarna tar knappast hänsyn till hur gamla deras kunder är, samtidigt är cannabis farligt för yngre ungdomar.
Viktigast av allt: Vi kan inte låta vanliga människor som köper cannabis fångas i en farlig värld av våld, brott och utpressning. Vi måste slå undan ett av den organiserade brottslighetens stödjande ben!

Den verkliga inkörsporten.
Nu börjar nog flera oroa sig och invända. Många tror att om vi legaliserar cannabis så skapar vi en inkörsport till tyngre droger. Det stämmer inte. Cannabisbruk leder inte till behov av att ta andra droger. [4]
Då invänder några att om vi legaliserar cannabis så visar vi att droger är okej. Återigen är man fel ute.
Det handlar om att dra en gräns. När alkohol är lagligt och cannabis förbjudet så visar man att vi inte har en gräns, bara ett par godtyckliga förbud och legaliseringar här och var. Alkohol är ju mycket farligare än cannabis.[5] När man legaliserar droger som är mindre farliga än alkohol och tar krafttag mot de som är mer farliga, då sätter man en gräns.
Det är när man sätter denna gräns som man kommer undan faran i att människor testar cannabis (trots att det är förbjudet) och inser att det vara ganska ofarligt. För dessa människor är det nämligen lätt att tro att om cannabis inte är så farligt som myndigheter ger sken av (men ändå förbjudet) så kanske detsamma gäller för heroin (som är livsfarligt). Den verkliga inkörsporten finns där samma langare säljer lätta och tunga droger samtidigt och det är lika enkelt att köpa en spiff cannabis som några gram heroin, eller en kaka kokain.

Är cannabis farligt?
Vi har sett att det finns goda skäl att legalisera cannabis, men hur farlig är drogen egentligen?
Ganska ofarlig visar det sig, åtminstone när det rör sig om riktig cannabis och inte ett av de många surrogat som cirkulerar på den svarta marknaden. I en rankning av de farligaste drogerna som presenterats av SVT tog sig alkoholen till topp 5, cannabis fick en 11:e plats.[6] Ett vanligt påstående är att cannabisbruk kan orsaka psykoser. Ännu visar forskningen blott att man medan man röker cannabis kan få psykosliknande symptom som försvinner när man avbryter bruket. Det finns vissa indikationer på att personer med genetisk benägenhet till schizofreni kan utveckla denna snabbare om de brukar cannabis. [7] Detta bör jämföras med de villfarelser många får när de dricker mycket alkohol. I en rapport från National Drug and Alcohol Research center i Australien bekräftas att man ej kan finna samband mellan cannabis och psykoser.[8]
Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning är abstinenssymptomen för cannabis svaga och det fysiska beroendet litet.[9] Enligt BBC Horizons dokumentär ”The Evil Weed” är beroendet av cannabis enbart psykologiskt och inte fysiskt. Skillnaden mellan fysiska och psykologiska beroenden är att fysiska beroenden ger kraftigare abstinenssymptom i och med att kroppen efterfrågar medlet. Psykiska beroenden bygger på klassisk betingning, alltså om man mår bra av något så vill man göra det igen och om man ej gör det kan man uppleva ”cravings” efter det. Beroendet av choklad är av den psykiska typen (om än svagare än cannabisberoendet), beroendet av alkohol är av den fysiska typen.[10]

För att avrunda: Cannabis har skadliga effekter. Cannabis är en drog och ännu har vi inte lyckats utveckla någon helt ofarlig sådan. Skadeeffekterna är dock marginella och riktade främst till riskgrupper som i ärlighetens namn inte bör använda droger alls, särskilt inte alkohol. Jämfört med alkohol förbleknar faran med cannabis i alla avseenden.
Anser man att alla substanser som skadar brukarna bör förbjudas så skall cannabis givetvis inte legaliseras, men för att vara konsekvent bör man då också driva ett förbud av tobak (både cigg och snus) koffein och givetvis alkohol. Dessutom ligger överdrivet sockerbruk illa till.
Anser man däremot att människor måste få (till en viss gräns) njuta av substanser och aktiviteter som visserligen skadar dem, men ger dem så pass glädje att de anser det värt risken, så är cannabis ett av de medel som är tillräckligt ofarligt för att få användas. Dessutom finns det vinster för samhället i att legalisera, både som ett slag mot organiserad brottslighet och som ett medel för skademinimering.

Vi avslutar med ett citat från Carl Johan Rehbinder:
”Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.”[11]

Därför yrkar vi på att ett stycke som anger andemeningen i följande text infogas på lämplig plats i sakpolitiska programmet:

Att av cannabis bör legaliseras i Sverige.

[1] http://www.fhi.se/Aktuellt/Nyheter/Var-tionde-ung-man-har-anvant-cannabis-senaste-aret-/

[2] http://www.metro.se/se/misc/pdf/2010-11-03/SEGOT_2010-11-03.pdf s. 16

[3] http://wwwc.aftonbladet.se/vss/special/storfragan/visa/0,1937,47601,00.html

[4] BBC - Horizon, ”The evil weed” (http://www.youtube.com/watch?v=qscNnWhnkRM&p=38D11CFB24DB973B&feature=BF&index=1)

[5] http://www.economist.com/blogs/dailychart/2010/11/drugs_cause_most_harm

[6] http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=1064495&printerfriendly=true (jämför med originalstatistiken i föregående källa, där är den inte viktad efter popularitet vilket leder till att de droger som används mest också hamnar högre upp).

[7] http://ncpic.org.au/workforce/alcohol-and-other-drug-workers/cannabis-information/factsheets/article/cannabis-and-mental-health

[8] Degenhardt, Hall, Lynskey, 2001 s. 6-7 http://ndarc.med.unsw.edu.au/NDARCWeb.nsf/resources/TR_18/$file/TR.121.PDF

[9] http://www.can.se/Drogfakta/Cannabis

[10] BBC - Horizon, ”The evil weed” (http://www.youtube.com/watch?v=qscNnWhnkRM&p=38D11CFB24DB973B&feature=BF&index=1)

[11] http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/31/skr-cken-f-r-drogliberalism-f-rlamar-politiken

Läs också: Rädda Sverige.nu

Mera arvsskatt!

2011-09-13T19:18:00.002+02:00

Som liberal i Sverige blir man förr eller senare tvungen att acceptera att välfärdsstaten inte kommer att avskaffas. Det är lite som att sluta tro på tomten. Med tanke på välfärdsstatens natur är det kanske mer som att börja tro på tomten.

I alla fall. Att man inte kan döda välfärdsstaten betyder inte att man inte längre har en roll i politiken.

Det finns alltid saker att göra; oftast små, ibland stora. Förutom kampen för att sänka skatten med ytterligare ett par procentenheter - ett par procentenheter frihet - så kan man göra en del för en rättvisare finansiering av välfärdsstaten.
Den Svenska välfärden är ett kostsamt projekt, särskilt sedan socialförsäkringarna infördes. Det är ett projekt som har kostat pengar och där målen ofta fått stå före metoden. För att finansiera sitt välfärdsprojekt har (s)taten tagit ut skatter där de kunnat. Där det folkliga motståndet är minst. Ofta utan att seriöst överväga följderna har man lagt skyhöga skatter på att köpa saker och på att tjäna pengar, två av de saker som gör livet värt att leva (nämnde jag att jag vill bli kapitalist när jag blir stor?).

Förutom att man ignorerat skatternas skadliga verkan har man också ignorerat hur moraliskt det är att lägga dem där de ligger. På så vis har rörelsen som grundades av en man som inte ville skilja arbetarna från deras produkter beslutat att ta ut mellan 30 och 40 procent av vad arbetaren tjänar i skatt. Aliensiering?

För en liberal finns liknande problem. Inkomstskatt innebär att man tar pengar som någon förtjänat, moms innebär att man tar pengar som människor frivilligt för över till varandra. Enligt en klassisk rättighetsdefinition som Nozick företräder vore bägge sakerna stöld. Även för de som (liksom jag) inte upphöjer rättigheter till högsta moral finns problem: man tar pengar som människor skulle lägga på att leva sina liv och fatta sina beslut, man tar människors frihet.

Man kan då fråga sig om det finns skatter man kan ta ut som inte är lika omoraliska. Mitt svar är kort: ja! Som jag tidigare argumenterat för så gäller liberala rättigheter enbart för levande människor. Det är även bara levande människor som kan föra över gåvor eller utföra transaktioner (även andra juridiska personer kan det, jag vet). Ett område som ur äganderättsperspektiv i alla fall befinner sig i en gråzon är alltså arv. Om du inte har givit bort din egendom innan du dör så är den "oägd" eftersom ingen kvarstår med rätt att överföra den till andra.

Det är det första skälet till att jag föreslår en kraftig höjning av arvsskatten för att använda inkomsten till att sänka andra skatter, t.ex. momsen.

Det andra skälet gäller även om vi förkastar det första: Inkomster via lönearbete eller handel är inkomster som man "förtjänat" i och med att man blandat in sitt eget arbete i slutprodukten som ger lönen och eftersom man fattat avtal om den så vill jag hävda att det berättigande man har (ja, jag använder fortfarande något slags rättighetsprincip) är starkare än till t.ex. gåvor (som man blott fått) som i sin tur är än starkare än arv (som man ofta fått enligt lag och dessutom från en person som enligt första skälet inte har kapacitet att ge någonting).

Det tredje skälet borde attrahera liberaler som snarast ser frihet som en företeelse som kan maximeras (eller förbättras), alltså sådana som jag. Skälet är att skatt på inkomst och handel slår brett mot alla människor och inkräktar på deras frihet under hela deras liv. Arvsskatt slår blott till ett fåtal gånger och mot en mer begränsad grupp (särskilt när många fattigare dör skuldsatta). Eftersom arv ofta är rätt oväntade, både i tid och storlek så ger de inte samma frihet att fatta fler dagliga beslut (t.ex. som konsument) som en lägre skatt på inkomster eller konsumtion skulle göra.

Ett sista skäl är ekonomiskt och därmed är det mycket möjligt att jag har fel eller missar något. Jag har bara läst formellt 15 högskolepoäng ekonomi (informellt 27.5). Skälet är att skatt på konsumtion leder till högre priser och därmed skapar incitament för mindre konsumtion, vilket orsakar minskad produktion och därmed är dåligt för ekonomin (och ev. för teknikutvecklingen, om man håller sig till den teorin), skatt på inkomst har delvis samma effekt, dessutom fördyrar den för de som betalar ut löner vilket är dåligt för ekonomin.

Skatt på arv skapar också incitamenten, till exempel minskar viljan att spara pengar och investeringar (t.ex. fastigheter) som man tänkt att ens arvingar kan ta över. Krasst ekonomiskt borde det vara möjligt att det uppmuntrar till konsumtion. Dessutom (inte lika ekonomiskt perspektiv) kanske det uppmuntrar äldre människor att faktiskt göra något kul för de pengar de har.

Jag sammanfattar det hela med att upprepa rubriken: Mera arvsskatt!

Är det verkligen fred vi vill ha?

2011-09-11T15:53:00.003+02:00

Senaste snackisen på internet (förutom vad folk gjorde för tio år sedan) är tydligen huruvida humanisterna och kyrkan skall para sig. Tesen är tydligen att eftersom man delar värdegrund (någon annan får kasta bajs på det påståendet) så skall man samverka mot andra (mer fanatiska) grupper som inte delar värdegrunden, det "interna" bråket mellan kyrkan och humanisterna måste få ett slut.

Det finns mycket i det här som gör mig upprörd. Jag tänker hålla käft om det. Istället skall jag berätta lite om min barndom.

När jag var liten så hade jag inga planer på att bli akademiker, jag ville jobba med barn (eller möjligen bygga saker). Jag engagerade mig inte så mycket i skolan innan jag blev 13. Då hände nämligen något. Jag drogs in i religionsdebatten (jag identifierade mig redan som ateist, för jag var bra på svåra ord). För mig har det alltid varit självklart att det inte finns en gud (med alltid så menar jag från det att jag började reflektera över sådana problem), det började med simpla saker som "dinosaurieproblemet" och det faktum att om man åkte flygplan så såg man inte gud (kyrkan får skylla sig själv som använder metaforer om himmelriket), givetvis förklarade jag det här för mina mindre upplysta kamrater. Det jag inte var medveten om var att jag drogs in i en form av konkurrens som ligger bakom en enorm andel av min intellektuella utveckling.

Kristna människor är ungefär lika dåliga på att hålla käft som alla andra människor. Det ledde fort till att jag fick mothugg. Det enda sättet att "vinna" över dem var givetvis att lära sig mer. Det var precis vad jag gjorde. Jag började läsa på diskussionsforum och ta del av filosofiska resonemang om kunskap liksom vetenskapsteoretiska resonemang om bevis - saker som är grundläggande för framtida utbildning men som många ungdomar helt missar.

Religionsdebatten satte mig på ett "fast-track" i intellektuell utveckling och har utgjort en grund till både min vilja och förmåga att ta till mig annan information. Något som var otroligt värdefullt när jag började engagera mig politiskt. Det här hade aldrig hänt om det inte varit för ett ständigt pågående krig mellan kyrkliga företrädare och ateister (och agnostiker, givetvis) som ofta samordnades i humanisterna.

Om man läser "On Liberty" (J.S. Mill) så framgår en sak otroligt tydligt: debatter är viktiga. Det är genom en ständigt pågående debatt om vad som är sant och falskt eller rätt och fel som människor lär sig om just sant och falskt eller rätt och fel, det är så de lär sig ta ställning och det är så de får tillgång till bättre argument när de står på tidigare debattörers axlar. Det är genom debatter som man undviker att människors luras över till absurda åsiktsgrupper med argument som egentligen är motbevisade och felaktiga.

Debatten och bråket mellan kyrkan och humanisterna (face it, humanisterna har gjort mer för ateisters samordning i detta land än någon annan grupp) ger människor de redskap de behöver för att genomskåda dåligt religiöst hittepå (och dåliga ickereligiösa argument), dessa redskap är de viktigaste vi har i kampen mot fundamentalism.

För att bekämpa fundamentalism och religiösa konflikter behöver inte humanisterna och kyrkan sluta fred. De behöver trappa upp kriget!

Saker som jag hatar på mitt gym.

2011-09-09T18:53:00.002+02:00

Det här är en bloggpost som jag skjutit upp väldigt länge, eftersom jag antingen är för trött eller för irriterad när jag kommer hem från gymmet och resten av veckan bryr jag mig inte det minsta. Då är det ju någon annans problem. Idag var dock måttet rågat och bägaren rann över (och nu talar jag inte om efterdrinken). Det är dags för mig att lista sakerna som jag hatar på mitt gym!

Till saken hör att jag tränar på ett stort Sportlifegym, inte i någon sunkig källarlokal.

5. Bristen på fria vikter. Det finns en massa maskiner men nästan inga hantlar.

4. Avsaknaden av boxsäckar. När jag var grön och oerfaren förväntade jag mig att alla gym med självrespekt hade boxsäckar. Det har de, saken är den att Sportlife inte har självrespekt. För att få använda boxsäckar där måste man ingå i en av grupperna som tränar så kallade "box-pass" (aerobics för wannabe-kampsportare) och man måste givetvis då betala extra utan att ens få boxa fritt.

3. Musiken i allmänhet och musiken i herrarnas omklädningsrum i synnerlighet. På gymmet råder en absurd föreställning att musiken som bäst passar 120kilos muskelberg är remixer på nittiotalets partypop. Det är skitlöjligt och en orsak till att jag alltid tränar med mp3. Musiken i herrarnas omklädningsrum måste nästan vara ett skämt. Där spelas ohyggligt sliskiga RNB-ballader och Forigner-låtar. Allt i ett tempo som får Lugna favoriter att verka stressande. För er som undrar: Ja, musiken bidrar till en jobbigt homoerotisk stämning.

2. Det finns inget rum att värma upp i, inte heller finns det tillgång till hopprep och liknande. Vill man värma upp får man trängas bland maskinerna och hoppas att man inte är i vägen (det är man).

1. Människorna! Om ni någonsin vandrat rätt in i ett system som tycks vara konstruerat av idioter utan framsynthet (till exempel pensionssystemet) så kommer ni att förstå känslan. På mitt gym råder nämligen en attityd som tycks säga att det bästa sättet att träna är att sitta still på träningsmaskinen och stirra tomt ut i luften. När man genomfört ett set med lyft på mitt gym så går man nämligen inte vidare till en maskin som tränar andra muskelgrupper, inte heller flyttar man sig från maskinen som man håller på med och låter andra (som försöker cirkulera mellan maskinerna, eftersom de inte kom till gymmet för att vila) träna. Nej, på mitt gym sitter man kvar på sin träningsmaskin tills man ät utvilad nog att genomföra ett nytt set. Detta skapar köer och leder till att ingen vågar överge sin maskin. Den totala mängden som skulle kunna träna samtidigt halveras nästan och det tar mycket längre tid att genomföra ett pass eftersom man måste stå och VÄNTA!

Det här är alltså anledningarna till att jag hatar mitt gym, anledningen till att jag stannar där: det ligger två minuter från min ytterdörr.

Den politiska begåvningsreserven.

2011-09-08T17:49:00.004+02:00

Jag har alltid funnit tanken om social representation i riksdagen rätt lustig. Är inte det viktigaste skälet att ha kvar staten just att den gör saker åt oss som vi inte kan eller hinner göra själva?
Åtminstone jag har länge tänkt att jag faktiskt inte vill att just jag, eller någon av mina vänner, skall sätta mål för budgeten eller besluta över socialbidragets omfattning. Jag skulle aldrig lita på mig själv att fatta avväganden för hur många soldater Sverige behöver. Allt detta trots att jag faktiskt lagt ner flera år på att studera politik. Jag litar på att jag är en blivande expert i Europafrågor och att jag har en hel del att ge när det gäller politiska institutioner.

Att jag inte litar på mig själv att utföra massa politiska uppgifter säger nog en hel del om hur mycket jag litar på andra med än mindre expertis inom samma områden. Inte ett dugg.
Att politik är för svårt för politiker är en tes som jag och många andra liberaler håller hårt vid. Av denna tes måste man dock dra en slutsats till: Så länge som vi har en omfattande stat och politik överallt så måste politikerna vara kunniga och kompetenta nog att faktiskt genomföra den.

Jag har tidigare med SCB:s statistik visat att ur utbildningssynpunkt har politiker pinsamt dåliga resultat, skall man dessutom gå längre och titta på relevant utbildning (som har iaf. något att göra med deras ansvarsområden i utskott o.dyl) så blir resultatet så pinsamt att jag vill gråta.

Ibland raljeras det om politiker som inte vet vad de pratar om och kommer med galna idéer. Sanningen är nästan än mer fruktansvärd. En klar majoritet av våra riksdagspolitiker har knappt en jävla aning om vad de pratar om. De som vet har ofta bara en grund kompetens i området. Detta ger tyvärr en plågsamt verklig bild av en politikerelit fylld av lamm som väntar på att förtäras i de hungriga lobbyorganisationernas, de svultna utredarnas och de glupska partiledningarnas käftar.

Inte helt oväntat blir jag hellre utredare för riksdagen än riksdagsman, jag vill nämligen ha tid nog att producera riktig politik.

Grundtrygghetssystem

2011-09-06T20:18:00.002+02:00

Jag har gjort lite beräkningar på kostnader och vinster med ett grundtrygghetssystem, två pusselbitar saknas: Statens utgifter för A-kassan och de kommunala ersättningars kostnader (däribland socialbidrag), med dessa givna så borde jag äntligen kunna beräkna kostnaderna för det nuvarande ersättningssystemet och jämföra med grundtrygghetssystemet. Finns det några kostnader förutom socialförsäkringarna som ett grundtrygghetssystem kan ersätta?

Överlevnadsblogg - återuppväckelsen: Värdet av rutiner

2011-08-31T21:55:00.003+02:00

För ett par år sedan försökte jag skriva ett par inlägg om överlevnad och friluftsliv. Bland annat ett där jag argumenterade för värdet av att dela upp sin packning i olika väskor i förhållande till ens överlevnadssituation (överlevnadskitt, väska med dagspackning och stor ryggsäck), på så vis kan man anpassa sig.

Dagens inlägg blir lite kortare, men kanske mycket viktigare. Det handlar om värdet av rutiner.

Av mina år i scouterna lärde jag mig två viktiga mantran: "All makt åt Frasse, vår befruktare" och "Var redo". Av dessa är det senare mycket mer användbart.

Var redo (Be prepared, Allzeit Bereit) översätts kanske bättre till "Var förberedd", oavsett vilket så är poängen densamma: låt dig inte överraskas.

Poängen med det är (förutom att piska små scouter till menlösa övningar) att undvika alla de problem som uppstår när man blir överväldigad av en utmaning.

Ofta hamnar man inte i en överlevnadssituation med avsikt och om man gör det så har man i regel en utväg förberedd. När man däremot hamnar där genom olyckor så ser allt väldigt annorlunda ut. Det är lätt att stressreaktioner och panik tar överhand när man konfronteras med kombinationen av en obehaglig olycka och en överväldigande situation med många saker som måste göras ganska fort. Ett av de bästa botemedlen mot stress är att veta vad man skall göra. Vissa hävdar att sex också är bra för att slappna av, men i en skarp situation kan det kraftigt försvaga dina överlevnadschanser.

Om rutiner då är så viktiga så dyker förstås två frågor upp: 1. Vilken rutin bör man ha? 2. Hur skaffar man den? Jag tänker besvara bägge frågorna kort, men tänk på att det finns utrymme för personliga variationer.

1. Till att börja med måste du ta tillvara på dina mest grundläggande behov, i en överlevnadssituation behöver man ofta inte gå längre än så eftersom man kan bli räddad eller rädda sig själv (i de flesta delar av världen finns nu bebodda områden med såpass litet avstånd att man kan ta sig till dem på ett par dagar), det är dessa grundbehov vi fokuserar på här.

Behoven är följande (och bör i de flesta situationer lösas i ungefär denna ordning): skydd, eld, vatten och mat (källa: överlevnadshandboken). När man tagit hand om dem skapligt kan man ägna sig åt att förbättra dem, men det blir ett senare projekt.

Skydd: Särskilt när det är väldigt kallt, varmt, blåsigt eller blött så är skydd ett måste. Kyla leder till att kroppen förlorar energi väldigt fort, värme leder till att man förlorar vätska och riskerar problem med vätskeförlust och värmeslag. Simpla skydd man kan konstruera är t.ex. den här. Principen är att bygga en simpel ställning och sedan lägga jättemycket isolerande och tätande material på den.
Eld: Google it, utan hjälpmedel kan det utgöra ett stort problem. Likväl måste man ha det fort för att åtgärda just kyla och fukt, även annars är det en förutsättning för all matlagning och en del tillverkning. Dessutom skall man inte underskatta de psykologiska effekterna. Eld är betryggande. Ytterligare en viktig sak eld ger är ljus. Det kommer man uppskatta.

Vatten: Människan kan leva ett par dagar utan vatten, men ganska fort blir det ett problem. Man blir trött, får huvudvärk och kan bli kraftigt illamående, dvs. oanvändbar. Vad gäller vatten så är rinnande vatten ofta att föredra, stillastående vatten medför högre risk för sjukdomar - särskilt små dammar och regnvattenpölar. För kraftigt rinnande vatten kan dock också vara ett problem då skräp rivs upp och flyter fritt i vattnet. Problemet kan t.ex. uppstå i fjälljokkar. Tänk på att kontrollera vattnet uppströms så att det inte finns smittbärare eller liknande där (t.ex. döda djur).

Mat: Man kan leva länge utan mat och man kan fungera i flera dagar, dock är det jobbigt. Likväl blir det definitivt det minst akuta behovet. Man bör lära sig bygga fällor och sätta upp dem över viltstigar, jakt är krångligt, ansträngande och farligt - inte ett förstahandsval. Du kommer ej kunna leva på jakt, lär dig vilka växter du kan äta. Vassrötter och granskott är ofta rekommenderade, men läs på förihelvete!

När du är klar med de ovan angivna stegen (vilket absolut inte bör ta mer en ett par dagar) så kan du förbättra dina skydd eller försöka ta dig därifrån. Därför går jag vidare till punkt två. Den går fort.

2. Det finns bara ett sätt att lära sig en rutin: nöt in den som fan! Läs på den teori du behöver, läs tills du kan grunderna. Därefter skall du pröva dem. Vanligt friluftsliv med utrustning räcker långt. Man får erfarenhet av de problem som uppstår när man bygger, försöker hålla en eld vid liv eller skall skaffa vatten, dessutom kan man experimentera med lite primitiv konstruktion och matsamling. Jakt brukar vara svårt att öva på pga. lagstiftning. Även avverkning brukar kräva tillstånd, men kan kan komma långt på material som dött på egen hand. Kom ihåg att göra dina övningar till något roligt, annars är risken stor att det ej blir av. Mitt tips är att sticka ut och vandra eller paddla med kompisar. Det viktiga är att när situationen uppstår så skall din rutin sitta i ryggmärgen.

Bra saker att lära sig är ABC och grundläggande sjukvård.

"All makt åt Frasse, vår befruktare"

2011-08-31T20:24:00.002+02:00

Forskning visar tydligen att Homo Sapiens parat sig med Neandertalare och fått avkomma. Lite lustig vändning jämfört med tidigare tro att de två raserna låg i ett lågintensivt krig som utrotade Neandertalarna.

Nu uppstår ju frågan om den grupp Homo Sapiens som låg med Neandertalarna gjorde det på grund av någon form av zoofili, eller så kanske de bara var germanofiler... Antingen det eller så är det bara en följd av det livets mirakel som jag tackar dagligen, ni vet det som innebär att även vi fulare människor får ligga.

Mysteriet med Centerns opinionssiffror.

2011-08-26T11:15:00.004+02:00

Det var länge sedan Centerpartiet fick så mycket (positiv) uppmärksamhet i media som de gjort den senaste månaden.
Ända sedan Maud annonserade sin avgång har tidningar spekulerat på ledarsidor och varit ytterst generösa med att ta in debattinlägg om vilken partiledarkandidat som är bäst. Inte nog med det, debatten har varit väldigt positiv och påhoppen har sällan sträckt sig längre än till att kalla Annie för ung nyliberal och Hatt för Mini-Maud (ingen verkar kalla Anders W någonting, att man inte ens orkar baktala honom talar emot hans kandidatur).

De senaste veckorna har kandidaterna och deras fans dessutom intensifierat sin produktion av debattartiklar, pressmeddelanden och events. I söndags började utfrågningar av alla kandidaterna som också de fått mycket media. Detta lär fortgå tills dess att valberedningen nominerar sin kandidat till partiledarposten.

Så sent som idag kom två utspel, ett för Annie och ett för Hatt och SvD hade en artikel om att Annie leder.

Vad jag försäker säga är helt enkelt att partiet som analyserar sitt största problem som otydlighet och osynlighet plötsligt stått i blickfånget mer än något annat parti. Det som gör det hela intressant är att i opinionsmätningarna har Centerpartiet fallit eller legat kvar på låg nivå. Detta måste nästan förklaras, jag skall göra ett simpelt försök.

En möjlig förklaring vore förstås att väljare misstycker kring kandidaterna eller att de helt enkelt ogillar centerpartiet.

Mot den första förklaringen kan man dock invända, för undersökningar har visat att rätt stor del av folket faktiskt stödjer någon av kandidaterna, de kanske inte älskar dem, men inte heller handlar det om förakt.

Den andra förklaringen är nog irrelevant. Det är säkerligen många som inte gillar Centerpartiet, men samtidigt brukar man anse att positiv media ökar andelen som stödjer och tycker om ett parti.

Min förklaring är mycket simpel: Centerpartiet drabbas av samma effekt som sossarna led av inför sitt partiledarval. Väljare vill ha viss förutsägbarhet från sina partier och de tycker inte om att partierna står utan ledare. Därför väljer de att stödja andra partier tills dess ledarstriden är avgjord. Det finns sannolikt många som skulle rösta på Centerpartiet om Annie blev ledare, men som skulle rösta annorlunda om Hatt eller Anders blev det. Både instabiliteten och risken att en ledare man ogillar väljs kan driva bort stöd och i så fall kommer det tillbaka efter valet, precis som för Juholt (Juholteffekten blev ju mest en catch up-effekt där väljare kom tillbaka när de visste var partiet stod). Om denna hypotes stämmer så kommer Centern få tillbaka en del väljare efter partiledarvalet, därefter är det möjligt för den nya kandidaten att attrahera mer folk.

Denna hypotes skulle behöva bekräftas, tyvärr var jag inte lagom uppmärksam under miljöpartiets val av språkrör, men även om väljartapp uteblev där så kan det förklaras med att deras process fick mycket mindre mediauppmärksamhet, så att folk helt enkelt missade den och inte hann med att oroa sig.

"Don't drink and drive. Driving is bad for the environment."

Dagens tråkiga:

2011-08-22T10:05:00.003+02:00

Tydligen vill Hatten subventionera svensk landsbygd genom att "garantera" att alla former av kommunal service finns nära tillgängliga. Därmed skall det alltså bli ännu kämpigare att flytta bort från det irriterande samhället. Tack så mycket Hatt... Dessutom kostar förslaget tydligen massa pengar.

Den mycket enklare lösningen vore nog att vill man bo nära kommunal service så flyttar man till en kommun med en centralort, dessutom bosätter man sig nära denna centralort. Vill man flytta bort från allt vad människor och samhälle heter så kan man göra det, men man får nog faktiskt acceptera att vi inte tänker flytta efter med alla samhällets förmåner. I alla fall jag tycker att det låter som en rätt schyst deal.

Stor del av Svensk glesbygd skulle kunna leva funktionellt om vi dämpade det skattetryck som driver in all vinstdrivande verksamhet till de något mer lönsamma städerna. Att istället öka statsutgifterna för att ge sagda glesbygd ett eget gymnasium - kontraproduktivt.

Arvsmonarkin skördar ännu ett offer.

2011-08-17T16:41:00.002+02:00

Detta är lite som ett jävligt öppet brev, om det skulle nå kungafamiljen skulle jag bli jävligt överraskad.

Victoria och "den där snubben" kommer tydligen att få barn. Hela internet gratulerar dem, till och med republikanska föreningen. Därför faller jobbet att skälla ut dem på mig.

Victoria! Vad tänker du på?!? Det finns vissa människor som lever sådana liv att de inte borde sätta en unge till världen. De kan bl.a. vara extremt fattiga eller ha en ärftlig sjukdom. Du hör till de senare. Låt mig förklara:

Om din barndom ibland var lite tom på grund av att mamma och pappa hade viktiga saker för sig, som till exempel att vinka skitlöjligt, åka bil och inviga köpcentrum. Om media ibland var jobbiga och smög sig på dig när du lekte ensam för att fråga vad som hände i mammas sovrum (pappa var ju tydligen i någon annans sovrum) så är det ingenting gentemot vad ditt barn kommer att få uppleva. Du kanske har märkt det redan hos dina småsyskon, det är ju så att skvallerpressen har blivit allt mer amerikaniserad, sensationell och rent av fittig (fittig i den negativa bemärkelsen). Dessutom är den folkliga kärleken till er inte riktigt lika stor (delvis på grund av denna fittiga media).

Förutom att du och "den där snubben" kommer att fara runt tillsammans med morsan och farsan och inviga köpcentrum och vinka skitfult och att hovtjänstemännen kanske inte är världens bästa surrogatföräldrar så kommer varenda födelsedag fotograferas av en underbetald avdankad fotograf som kryper i buskarna utanför och har ångest över sitt jobb. Allt det bara för att någon av Sveriges sämsta journalister skall komplettera det hela med artiklar som "Har tronarvingen leukemi?"

När ungen sedan blir gammal nog att lära känna andra ungar så kommer hen förlora alla skryttävlingar: "Min pappa är VD för en JÄTTEBANK, han lånar ut pengar så att Svenskarna kan ha hus" eller "Min pappa har ett eget företag, de anställde 2000 i förra veckan, mest kineser" slår nämligen "Min pappa hade ett riktigt jobb innan, men vi pratar inte om det för då blir morfar jättearg och börjar stamma".

Redan nu blir barn retade för att de tror på gud, det är inte så populärt längre. När din avkomma kommer fram till dig och ber att få gå ur kyrkan, så att de andra slutar mobbas, då kommer du få svara att det är omöjligt. Lagen säger att hen är kristen.

Vid sidan av detta kommer journalister smyga runt vartannat hörn från att hen får hår mellan benen. Allt från första kyssen till varenda kompis som kan likna en pojk- eller flickvän kommer vara en potentiell rubrik. För att inte glömma att någon av tidigare icke nämnda skitjournalister givetvis kommer skriva "Tronarvingen, gay?".

Det faktum att ni är gött rika där hemma kommer knappast uppskattas ordentligt innan det blir dags att vaska champagne från en 20meters motorbåt. Innan dess är risken att ha blivit helt känslomässigt förstörd rätt stor.

Snälla Victoria, tänk på barnen, abdikera.

Att bota världsfattigdomen

2011-08-08T11:06:00.003+02:00

De fattigaste ca 50 länderna lever på 1/14 av köpkraften jämfört med de 18 rikaste. Detta är att jämföra med ca 1/68 av BNP/capita. Självklart är köpkraft det relevanta måttet, det viktiga är ju inte hur många dollar man har, utan hur mycket mat och livsnödvändigheter man kan köpa för dem. Jag skulle kunna hävda att läget är hoppfullt, plötsligt är situationen nästan fem gånger bättre än i de negativa uppskattningar som matas ut, bara genom att man räknar rätt.

I diskussionen om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt brukar jag hävda att det är halvtomt om man håller på att tömma det och halvfullt om man håller på att fylla det. I och med att världrikedomen ökar liksom resurseffektiviseringen och eftersom jag faktiskt tror att vi kan lösa klimatkrisen så borde mitt svar vara att glaset är halvfullt - det blir bättre.
Jag är dock pessimist, så mitt svar blir: världen är inte ett glas.

Världen ser mer ut som ett överfullt akvarium - om vattnet inte fylls på tillräckligt fort så kommer fiskar att dö. Då hjälper det inte att akvariet är halvfullt. Om vi lämnar metaforerna och återgår till verkligheten så medför stagnation i fattiga länder att människor dör.

Om man är tillväxtmotståndare, kanske eftersom man tror att det löser klimatkrisen, så får man vara medveten om att när tillväxten sjunker så dör fler. Förutom det så är det tillväxten i rika länder som har högst kvalitet - istället för att bara trycka in mer kapital, råvaror och humankapital i produktionen så utvecklar man nya och bättre produkter som är är mindre, kräver mindre material och fungerar längre liksom bättre. Genom att låna idéer från den rika världen kan fattiga länder hoppa över långa utvecklingsprocesser och undvika misstag som väst gjorde under sin utveckling. När Kineserna skaffar bilar så kommer de i alla fall inte att dra 2 liter milen, till skillnad från din fars första bil.

Hur botar man då världsfattigdom? Just fattigdomsbekämpning är en viktig signalfråga och därmed ytterst känslig för trender. Jag tänker inte engagera mig i dem utan titta på väldigt grova modeller för att öka tillväxt - hur man ser till att vattnet fylls på tillräckligt fort och räcker så länge att akvariet faktiskt blir fyllt.

Vi har då två generella modeller: 1. Fri marknad. 2. Protektionism.

Den första modellen menar att man skall bli aktiv på marknaden direkt, sälja sina råvaror och investera vinsten i mer avancerad produktion tills man kommer ifatt väst i produktivitet och därigenom löner (gravt förenklad modell).

Den andra modellen tar fasta på det största problemet med den första: det är svårt att slå sig in på en marknad där alla konkurrenter är modernare och bättre. Eventuellt får man ingen vinst utan det lilla man får in går åt till att avlöna arbetskraft (för mycket och billig arbetskraft minskar dessutom viljan att investera i moderniseringar). Istället behövs hjälp för att få fart på produktiviteten. Staten skall enligt denna modell höja importtullar så att hemmamarknaden finns för de lokala producenterna, dessutom skall lokala producenter subventioneras så att de kan exportera bättre. På så sätt skall producenter få in kapital nog för att investera och modernisera.

Den andra modellen har förstås problem, på lång sikt är den ohållbar eftersom ingen kommer acceptera att ett land som utvecklats rätt långt skall fortsätta förstärka sin export på bekostnad av andra länders export. Ett mer omedelbart problem är att man inte får några signaler eller press från konkurrens med andra länder. Om man inte måste tävla så är risken stor att man inte heller håller sig i toppform (alla idrottsmän vet vad jag talar om).

Eftersom den andra modellen är otillräcklig och den första antagligen inte är lika effektiv när det gäller att få länder att passera de första ekonomiska trösklarna så finns en hybrid. Den hävdar att man skall börja med protektionism för att samla in kapital (och att andra länder skall acceptera det, som om det vore bistånd), sakta men säkert skall man sedan avskaffa tullarna och lägga handeln på en jämförbar nivå med omvärlden, man måste nämligen ut på världsmarknaden för att överleva och där måste man konkurrera.

Denna hybridmodell är ännu inte så spridd i praktiken, snarare håller man sig till den första modellen. Om man vill avhjälpa fattigdomen i bl.a. flera afrikanska länder så kanske man måste acceptera den, eftersom trösklarna för att komma ut på marknaden verkar vara för höga.

Den första modellen kanske fungerar väl i en värld där det inte tillkommer ytterligare hinder så som korruption, bristande infrastruktur (stora delar av Afrika får sälja mycket spannmål till EU utan handelshinder, men de har inte råd att frakta spannmålet...) otillräcklig utbildning osv.

HMF hetsar mot oss med yttrandefrihet.

2011-08-05T18:47:00.006+02:00

Redan när jag var väldigt liten så lärde min mamma mig och min bror vad ironi och sarkasm var. Mamma var journalist och hon tyckte att det var extremt viktigt att behärska språket. Som alltid när det handlar om barnuppfostran uppstod några oväntade konsekvenser, en av dessa var att jag gick runt och var ironisk tillsammans med mina jämnåriga kamrater som givetvis inte begrep ett jota ("Vilken tur att det inte regnar i alla fall", "Men det regnar ju vist dumhuvud").

När jag blev äldre så märkte jag att det fanns en skillnad på människor (det finns många, tro det eller ej), man kunde dela in dem i grupperna: 1. De som begriper ironi; 2. De som inte begriper ironi.

För den som inte begriper ironi måste världen verkligen vara en hemsk plats, människor är brutalt elaka mot varandra, blir glada när de pratar om olyckor, dåliga omständigheter och hemska händelser. Ja för en sådan person skulle antagligen hälften av mina uttalanden verka som hets mot folkgrupp och den underbara humor, fyll av ironi, som jag älskar verka som rena hatbrottet.

Nyheter24 och lite senare SvD meddelar att någon jäkel har anmält Grotescos framförande av "Bögarnas fel" under "allsång-på-det-där-stället-i-Stockholm" till JK med motiveringen att det är hets mot folkgrupp.

Jag kan bara tänka mig tre förklaringar:

1. Någon gör ett statement för att visa hur absurd HMF-lagen är.

2. Någon trollar med hjälp av rättssystemet.

3. Någon är faktiskt både lättprovocerad nog att ta låten som en förolämpning (istället för ironisk humor - det vore inte oväntat, ni mins väl "slavauktionen" på Hallands nation?) och dum nog att försöka få det drivet som ett rättsfall.

Alla tre tolkningarna gör mig dock säker på en sak: människan är inte kapabel att hantera HMF-lagstiftningen. lagstiftningen missbrukas. I de flesta fallen så köper inte domstolarna tramset, men en man har fällts för att bära ett slags solkors (Svastika) på sin tröja, just saying. Det går allt för enkelt att argumentera för att HMF är en för stor inskränkning i yttrandefrihetsgrundlagen. Visst kan man hävda att människor måste skyddas från hets, men då har vi en uppviglingslagstiftning ("Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader."). Det som HMF reglerar är inte hets, HMF reglerar alla yttranden som människor i särskilda grupper kan känna sig kränkta av.

Detta kanske verkar ofarligt, det är ju knappast särskilt många som aktivt vill hetsa mot andra på grund av deras grupptillhörighet och de som vill det kanske faktiskt bör anses kriminella. Problemet uppstår när vi lägger till ironi. Uppenbarligen är det inte bögarna som ligger bakom diktaturen i Iran. Det vore ju galet kontraproduktivt. Tyvärr finns det alltid någon som inte fattar och för denna någon är HMF ett vapen mot alla oss andra.

HMF borde verkligen avskaffas, till förmån för en viss skärpning av uppviglingslagstiftningen.

SvD.

Hellre liten än lam

2011-08-02T14:07:00.004+02:00

Det sägs ofta att de politiska partierna har som mål att få en egen majoritet i riksdagsvalen. Det sägs faktiskt så ofta att det både nämnts i kurslitteratur och tagits upp på föreläsningar när jag pluggade B-kurs i Statsvetenskap.

Skälen till att man vill få egen majoritet är ganska simpla: Man vill kunna genomföra just sitt partis idéer och man vill kunna ge schysta maktpositioner till sina gamla partikompisar, partipolitik är ju bland annat en stor kramring fylld av inbördes beundran (underskatta inte hur lätt det är att få en kniv i ryggen i en kramring). Det kan verka uppenbart att man vill vara det största partiet, men det borde finnas väldigt bra skäl att vilja slippa. Särskilt om man gillar att tänka självständigt och fritt.

Att bli ett stort parti kommer nämligen till ett pris. Oftast går det inte att övertyga alla, en majoritet eller ens den största minoriteten av väljarna att ditt parties idéer är de bästa. Istället blir du tvungen att anpassa dig efter väljarna (med ett fulare ord: "populism").

Problemet blir detsamma som den "Minsta gemensamma nämnare" som Aron Flam kastar välförtjänt skit på i sin radiokrönika om dumhet.

Den minsta gemensamma nämnaren i politiken ("minsta gemensamma väljaren") blir en snubbe vars åsikter är så politiskt korrekta och oförargliga att nästan ingen kan tycka att han har fel. Trots att de flesta tycker att han kunde haft mer rätt. För att ingen skall kunna tycka att du har fel så måste du tyvärr skära bort alla kontroversiella åsikter, alla spetsiga idéer och så gott som allt nytänkande. För det kommer alltid finnas stora grupper av konservativa, oinsatta eller lättretliga som tycker att ditt nya skarpa förslag är ren idioti.

Tyvärr har miljarder flugor fel, bajs är inte gott (källa) och den "minsta gemensamma väljaren" kan vara en tråkig snubbe utan varken visioner eller ideologi. En snubbe som aldrig kan leda ett land utan bara följa den bredaste av breda strömmar.

För att vinna 51% av rösterna i ett val, eller för den delen 30% så blir man tyvärr tvungen att komma allt närmare denna "minsta gemensamma väljare" och skära bort idéer om att förändra samhället, trots att de är bra. Man kommer att få ge upp sina försök att visa folket en ny dröm om ett nytt land och istället hålla sig till politiskt management och upprätthållande snarare än nyskapande.

Priset för att bli ett stort parti borde vara att man slutar bli ett politiskt parti och istället blir ett parti för administration. Ett "statsbärande" parti (UNT har en ledare som lyfter problemen med det).

Är man tillräckligt grå och visionslös, eller om man är tillräckligt trött på de tidigare grå och visionslösa härskarna så kan det verka hetta att vara störst och kanske statsbärande, man får ägna sig åt maktutövning och man får schysta pensionsbonusar att fördela bland sina partipolare.

Är man däremot intresserad av att pröva nya idéer, förverkliga en politisk dröm eller kasta ut gammal politik som inte verkar fungera. Då duger det inte att fjäska för den minsta gemensamma nämnaren. Man får helt enkelt acceptera att man kanske aldrig får mer än 15% i riksdagsvelet... valet. Man får kanske ge upp drömmen om att styra landet mot sitt drömsamhälle och istället nöja sig med att vara ett av ett flertal små och vassa partier som fungerar som styrraketer åt den stora koloss som försöker bära staten (så som C och FP allt mer blir styrraketer och idéverkstäder som guidar och driver M framåt).

Som engagerad politiker vet man nog att de flesta utopier är ouppnåeliga, men trots det så klarar sig politiken inte utan politiker med visioner och mål. Att ta fram dessa är kanske de mindre partiernas naturliga roll och i alla fall jag är mer bekväm med att tillhöra ett mindre parti än jag någonsin skulle vara med att sälja ut mina politiska drömmar bara för att en "minsta gemensamma väljare" (som dessutom har fel i det mesta) skulle tycka bättre om mig.

-----------------------------

Nu har PJ Anders Linder hakat på ett liknande spår, det verkar som att moderaterna försöker genomföra en vandring mot just den minsta gemensamma nämnaren.

2011-08-02T12:00:00.000+02:00

Klar med festivalturne, nu kvarstår tentaplugg och darkjazz :)

CUF festivalturnerar

2011-07-25T22:00:00.002+02:00

Om ni saknar mina inlägg så beror deras frånvaro på att jag både tentapluggar och festivalturnerar med CUF. Om ni skall på Yran så får ni gärna hälsa på, då kan ni få höra mig ranta på istället. Jag kan tjata om regioner, jag gillar regioner.

Bara ett litet tips till er som vill förändra världen.

2011-07-18T19:45:00.004+02:00

Jag har bloggat om detta tidigare, men inte har problemet fått tillräckligt med uppmärksamhet för det. Därför kommer jag igen med en svada om hur den moderna designtekniken ännu lever i sjuttiotalet!

Hela min upprördhet handlar i grund och botten om att jag måste luta mig framåt när jag sitter med laptop på toaletten, eller ha en varm och/eller otymplig dator i knät.

Googlingar på "laptopbord" och "laptopmöbel" ger dock deprimerande resultat.

Laptop har funnits på allvar sedan 80-talet och varit en relevant del i människors liv sedan 90-talet. Tillsammans med läsplattan så utgör den en form av teknik som sannolikt kommer att överleva i många år till. Laptopen är en extremt relevant del i väldigt många människors vardagsliv och så kommer den förbli.

Med det i åtanke borde kanske våra hem och särskilt vårt möblemang vara mer anpassat efter laptopen och dess roll i våra liv, men från design och möbelföretag tycks intresset vara ljumt. Att sängar ej är designade för att man skall kunna ligga med laptop i dem och att väggfasta, utfällbara, brickor att ha laptop på både i sovrum, på toan och i bilsäten är en uppfinning som aldrig blivit innovation är galet irriterande. Särskilt delen där jag inte kan göra något så enkelt som att fälla ut ett litet bord från väggen att lägga min laptop på när jag sitter på toa, ens i de mest moderna badrum och heta nya lägenheter jag besökt!

Jag vill inte verka lättretlig, eller upprörd över småsaker. Jag vill särskilt inte gå in och peta i saker som ligger långt utanför min kompetens. Jag vill blott lyfta era blickar mot ett problem som verkligen behöver åtgärdas, mot en brist i vårt moderna samhälle, mot ett hål i våra liv.

Laptopen MÅSTE göra ett inträde i de moderna hemmen!

Vi MÅSTE ha laptopbord på våra toaletter!!!

2011-07-13T20:06:00.002+02:00

Tystnaden som uppstår när man har fullt upp.

I förbifarten vill jag rekommendera Lennart Schöns bok: "En modern svensk ekonomisk historia"

Den är bra.

Skolan till regionen

2011-06-18T16:32:00.002+02:00

Som jag tidigare försökt förklara är kommuner dåliga på att göra en massa saker som de nu har i uppdrag att göra. Som jag ännu tidigare har förklarat är staten nästan lika kass. Kommunerna är kassa för att de är för små för att få helhetsperspektiv och för att rekrytera kompetent personal och kunniga politiker. Staten är kass eftersom den befinner sig så långt bort att den inte kan ta hänsyn till att olika delar av ett land är olika.

För att undvika så mycket som möjligt av både staten och kommunens felande så behöver man söka ett mellanting (eller så inför man en nattväktarstat, men det är en annan diskussion). Detta mellanting är regionen (närmare bestämt regioner av NUTS 2-storlek).

Regionerna är tillräckligt stora för att ha ett upptagningsområden som innehåller både högutbildade akademiker och människor med yrkeserfarenhet inom de flesta viktiga sektorer. De innehåller tillräckligt mycket infrastruktur och verksamheter för att man skall få överblick. Samtidigt är de tillräckligt små och "lokala" för att man kan anpassa sig efter sina förhållanden. Samma politik passar inte i Skåne och Jämtland, men stora delar av Norrland har samma behov och kan samsas om samma politik utan problem och Region Skåne kan styra Skåne i ännu större utsträckning än idag.

Ett exempel på politiskt område som borde ligga hos regionerna är skolan.

Man kan komma undan kommuners tendens att använda sitt enda gymnasium som besparingspost och man kan se till att tjänstemän och politiker som beslutar om skolan faktiskt kan något om skolfrågor. Samtidigt kan man också ta hänsyn till att skolor i olika delar av landet har olika behov och olika problem. I Stockholm är skolskjuts inte en lika stor fråga som i Ångermanland.

Jag skulle kunna dra ut på diskussionen, men eftersom jag är lite upptagen med CUF på dreamhack så får det ske en annan gång.

Tack och hej.

Byta bort Keynes

2011-06-15T11:38:00.003+02:00

Keynesianismen tolkas ofta grovt som konjunkturutjämningspolitik. Jag är lite ledsen över att det ständigt är just den jag lyfter upp och skjuter på. Likväl kommer jag att göra det igen.

Konjunkturutjämning går ut på att man skjuter till pengar för att öka konsumtion under lågkonjunkturer. På så vis dämpar man minskad konsumtion och ser till att ekonomin håller igång.

Det här fungerade relativt väl under 1900talet och systemet har därför fått stort stöd. Ett problem fanns i att man tenderade att satsa utan att spara. Så att man ständigt bygger ut statligt inflytande och höjer skattenivå. Detta problem borde dock gå att lösa.

Ett mycket, MYCKET, viktigare problem är utrikeshandel. När en stat satsar pengar för att stimulera konsumtionen och konsumenterna lägger en stor del av pengarna på importvaror så går resurserna helt enkelt inte längre till att kickstarta den nationella ekonomin (en del går förstås till transportbolag och affärskedjor, men mycket går till producenter och mellanhänder i andra länder).

Ett sätt att lösa detta är att ingå i större ekonomiska samarbeten, t.ex. EMU, men även det är en temporär lösning som kollapsar när man börjar handla för mycket med områden utanför samarbetet. En annan är att överge Keynes konjunkturutjämning. Kanske något likt detta.

Om kommuner

2011-06-12T19:49:00.003+02:00

Ibland är politiker lustiga människor, en sak som är säker är att de är människor. I och med det så delar de också människors svagheter. En av dessa svagheter är okunnighet. Den blir otroligt farlig i kombination med makt. Tre botemedel mot okunnighet brukar vara: 1. Mängd (många personer medför fler kompetensområden, att vara flera politiker och tjänstemän är bra) 2. Kompetens (genom löner och prestige kan man rekrytera den ganska lilla grupp sakkompetenta människor som också vill bli politiker) 3. Fri debatt.

På riksdagsnivå uppnår man detta (typ). Det finns tillräckligt många politiker och tjänstemän, man kan attrahera kompetenta människor och det finns utrymme för en ganska fri och offentlig debatt (i teorin).

På regionnivå kan det nog fungera någorlunda.

På kommunal nivå fungerar det inte. Mindre församlingar, färre tjänstemän lägre chans att man får "rätt" personer (vem som helst kan bli fritidspolitiker om denne bara har viljan och en del retorisk förmåga). Vid sidan av detta saknas mediaintresse, media och intresse i största allmänhet för debatt på kommunal nivå om de flesta kommunala frågor.

Kommuner är inte bra att föra politik i, de är för små. Ännu ett skäl att föra över mer av deras makt till regionerna.

Cuf 2011

2011-06-06T17:35:00.003+02:00

CUF har ju haft förbundsstämma, vilket är skälet till att min internettystnad pågått även efter tentan klarats av. Jag är ganska säker på att ingen hunnit sakna mig än. Bara för säkerhets skull kan jag säga att om jag är tyst här mer än två veckor i sträck så bör ni ana oråd och kanske ringa polisen. Högst sannolikt ligger jag död i lägenheten efter en stroke i och med att jag tänkte ta tag i att läsa hela vänsterpartiets idéprogram.

Stämman avlöpte ganska väl. CUF är nu positiva till organhandel och har valt Hanna Wagenius till förbundsordförande. Tidsbrist hindrade oss på ett mycket lömskt vis från att behandla min motion om cannabis (jag skyller på stockholmarna som verkligen debatterade varannan jäkla fråga). Jag vill påstå att vi är på väg i rätt generella riktning.

Jag höll ett tal för att promota Wagenius kandidatur och jag blev ganska nöjd med det. Tyvärr har jag slängt manus och jag skulle verkligen inte vilja riskera att lägga ut en inkorrekt version av talet här. Förhoppningsvis filmades den delen av pläderingarna inför ordförandevalet, för jag skulle gärna vilja se hur det blev. Jag misstänker att min talarförmåga utvecklas långsamt i regressiv riktning.

Förmodligen kommer det att komma mer genomtänkta och precisa inlägg om stämman när den ligger en bit längre bakom mig.

2011-05-29T23:25:00.002+02:00

Jag vet att jag borde skriva någonting här, men fram till onsdag pågår tentavecka. Därefter är jag nog utan internet i en vecka. Ni får se vad som händer.

Omvalsanalys del 2: Centerpartiet

2011-05-23T15:49:00.004+02:00

Här kommer valresultatet för Centerpartiet att presenteras och analyseras. Anledningen till att det är just C som får fokus är att jag är medlem där och haft god insyn i valkampanjen liksom partiets utveckling under en längre tid. Om ni inte är intresserade av en lång analys så går det bra att hoppa till slutsatserna i slutet. Jag kommer f.ö. löpande gå in och rätta stavfel när jag upptäcker dem - korrekturläsning är för människor som inte har en bra bok som lockar...

2006 hade Centerpartiet ungefär 7% i regionvalet. I både valet 2010 och omvalet låg vi under 6% (ca 5.7%). Oavsett om omvalet var en framgång eller ej så indikerar detta helt klart ett problem, ett som jag återkommer till snart.
Omvalet gick bra. Inte närapå så bra som önskat och inte ens så bra som jag väntat mig (orsaker kan ni finna i del 1), men vi gick faktiskt till och med en aning framåt. Att det gick bra märker man när man jämför med de övriga borgerliga partierna. Alla förutom C gick bakåt. Det betyder inte att valresultatet är något att fira. I detta inlägg kommer fokus ligga på varför: varför det gick relativt bra i detta val liksom varför det har gått dåligt under en längre tid.

Innan vi går in på orsaker så skall en sak noteras: det borde gå bättre för C. Ett parti som hyllar decentralisering och till och med federalism och ett parti med traditionellt stark stöd särskilt i de mindre orterna i regionen borde ha fått fler röster. Det har dock inte hänt, faktum är att inte ens under 98:s landstingsval hade partiet ett stöd på ens 7%. Detta skall läggas till tesen att trots att bortom detta val så har C problem. Visst kan en del förklaras i och med att C är svagt i Göteborg, en stad som ensam står för majoriteten av regionens invånare. Dock kom ingen valkrets över 10% och Bohuslän (relativt mycket landsbygd) hamnade till och med under det totala valresultatet (närmare bestämt 5.29%), Norra och Södra Älvsborg hamnade på 7.77 repsektive 9 % (i Södra som fick 9% ligger dessutom regionens näst största stad: Borås). Störst stöd fick C i Skaraborg med 9.12%.

Jag har tidigare presenterat väljarnas intresse i olika politiska områden som en viktig förklaringsfaktor, men eftersom C:s väljare snarast prioriterar vård lägre än övriga borgerliga väljare så kan den förklaringen ej appliceras här.

Tre områden kommer att ses över för att förklara resultatet i omvalet. Det första är valkampanjen, det andra är partiet i en bredare bemärkelse och det sista är politiken man för.

1. Av de tre områdena är detta det som blott kan användas till att förklara resultatet i omvalet och inte den allmänna trenden. Det finns också vissa drag i valrörelsen som gör den värd att notera. Dock kommer inga slutsatser som dras här kunna anses särskilt belagda, inte innan det gjorts ordentliga utfrågningar av väljare om deras reaktioner på den och hur betydelsefull kampanjen var för deras beslut att rösta på C. Centerpartiets valkampanj var samordnad regionen över (istället för att de olika valkretsarna tar fram egna kampanjer, som skett under tidigare val). Det är min personliga uppfattning att detta var viktigt för resultatet, särskilt när valrörelsen är mindre synlig än riksdagsvalet så måste man kämpa för att ge en sammanhängande och tydlig bild av partiet, annars riskerar man att förvirra och skrämma väljare. Det påstående kan jag tyvärr inte bevisa.

Från ungdomsförbundets sida var samordningen sådan att de olika distrikten till och med åkte runt och täckte upp för varandra när det behövdes, dessutom hämtade de in hjälp från övriga Sverige.

Tittar man på valfrågorna så var det i stort hopplöst att skilja de olika partierna inom det borgerliga blocket åt (de var så lika att man faktiskt kunde tala om ett borgerlig block trots att partierna gick till val separat). Därför kan man inte hävda att valet av frågor gynnade C och trots att jag personligen gillade valmaterialet och affischerna så är det svårt att hävda att det skiljde sig mycket från övriga borgerliga partier (förutom möjligen folkpartiets otroligt innehållslösa affischer). Någon läsare med utbildning inom marknadsföring får gärna rätta mig.

Det som verkligen skiljde C från övriga partier var ungdomslistan. Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) tog fram en egen lista till valet med bara ungdomar mellan 18 och 30 år på. Det är svårt att utreda om listan gjorde någon skillnad, men en antyda finns i att listan fick ca 200 personkryss i Bohuslän, Strax under 300 i Göteborg, över 100 i Skaraborg strax under 300 i Norra Älvsborg och runt 190 i Södra Älvsborg (Sjuhärad). Total kryssade över tusen personer namn på ungdomslistan, man får förmoda att det ökade ett antal gånger om man räknar i de som bara tog listan utan att personkryssa. Sannolikt gjorde ungdomslistan skillnad. En procent i valet motsvarade ca 5480 röster. Ungdomslistans personkryss gav alltså nästan 0.2% och det är fullt möjligt att listan totalt gav mer än 1%. Ungdomslistan i sig räckte alltså för att motverka ett tapp likt det som det jämnstora partiet Kristdemokraterna led.

2. Centerpartiet är mer än sin valrörelse. Den långa pågående trenden av låga valresultat antyder tyvärr att partiet i sig har ett klent varumärke. Det intresserar helt enkelt inte så många väljare.

Det råder knappast någon tveksamhet om att resultat på riksnivå är extremt avgörande för resultat på lokal nivå (och resultat på riksnivå är i gengäld beroende av arbete på lokal nivå). En viktig fråga blir därför om partiet på riksnivå tillförde något till valrörelsen. Återigen befinner vi oss på mark där jag inte kan bevisa mycket utan att göra djupare undersökningar av både medias fokus på partierna liksom jämförelser med vad andra partier gjort i regionen. Ett par antydningar finns dock. Exempelvis debatterade Kristina Jonäng (C) mot Lars Ohly (V), medan Maud Olofsson inte mot Sören Kviberg (kanske en nödvändig följd av att Maud sitter i regering medan Ohly sitter i opposition). Det är också svårt att föreställa sig att Moderaterna som delade valfrågor med Centerpartiet i de flesta fall skulle kunna få över 18% mer om det inte vore för partiets stora framgång i de senaste två riksdagsvalen. När Reinfeldt var i Göteborg drog han hundratals. När Maud var i Göteborg drog hon avsevärt färre (fast djurrättsalliansen var i alla fall där och protesterade).

3. Vilken politik som C för i regionen är sannolikt ganska okänt för majoriteten av väljarna, men den kan ändå ha spelat roll. Tillsammans med FP och S har C styrt regionen fram till valet 2010 och tittar man noggrannare på vallöften än vad som märks i valkampanjen så är Centerpartiet i Västra Götalandsregionen verkligen ett mittenparti. Inför omvalet argumenterade flera från CUF (inklusive jag) för att partiet skulle försöka ta mer unika frågor än sjukvården och kollektivtrafiken (som dominerade valet och regionen), i efterhand är jag glad att ingen lyssnade. Att ta andra frågor än huvudfrågorna hade nog varit farligt då media tydligt fokuserade på dem (bl.a. Metros valguide). Att hålla sig till huvudfrågorna fick dock möjligen en jobbig följd, nämligen att partiet klämdes. Att som litet parti företräda samma frågor och samma lösningar som i alla fall två större partier liksom ständigt bli överbjudna från den andra sidan är inte tacksamt och jag misstänker att utrymmet för att växa under de förutsättningarna är små.
Om inte annat så kan inte C:s politik sägas ha påverkat resultatet i jämförelse med de övriga borgerliga partierna, för den (i alla fall inför väljarna) nästan likadan.

Här skall jag vara lite mindre objektiv och säga att jag fortfarande tror att ett litet parti som vill växa eller överleva måste visa sitt existensberättigande genom att ge väljarna något de andra partierna inte gör. Detta gäller på alla nivåer, men i regionen har det länge varit uppenbart: ett parti som är för likt sina större grannar kan inte växa ikapp dem utan riskerar snarare att klämmas till döds. Trots att det var bra att C använde de stora valfrågorna (vård och kollektivtrafik) så fanns ingen möjlighet att göra något mer av dem, eftersom man fyllde dem med samma innehåll som konkurrenterna gjorde.

Om ni har orkat tröska er igenom hela denna del av analysen så kommer här det ni säkerligen väntat på: Slutsatserna och slutet (så ni kan återgå till att lyssna på Lady Gaga och spela Farmville, eller vad ni nu gör).

Om ni hoppat direkt till slutsatserna så räkna inte med att jag förklarar dem så mycket. Vill ni ha mer detaljer får ni läsa tidigare stycken.

Slutsatser:

För att förklara varför det gick bra i det här valet måste vi se vad som skiljer oss från övriga (jämförbara) partier. Det som sticker ut var ungdomslistan. Trots att jag vill tro att den välordnade valrörelsen var viktig så kan jag inte tillskriva den en avgörande roll.

För att förklara varför det i allmänhet går dåligt för C i Västra Götaland så spelar partiet på riksnivå in. Valresultatet har följt resultatet i riksdagsvalet, om än nästan en procent under, ganska väl och även i regionen märktes partiets lilla topp 2006. Eventuellt kommer inte all valrörelse i världen kunna hjälpa C i Västra Götaland om det inte går bra för partiet i riksdagsvalet.

En annan viktig faktor skulle kunna vara att partiet ligger i mitten. Jag kan tyvärr inte säga om det är något bra eller dåligt för partiet - risken att man kläms är rimligtvis inte så stor i val där inte regionfrågorna står i fokus.

Om jag skall avsluta med att göra någon form av poäng av det hela så skulle den vara att: Våga pröva nytt!

2011-05-23T10:18:00.002+02:00

Fredrick Federley, en av de mest inspirerande riksdagsmännen i Sveriges historia skall alltså skaffa barn. Jag har inte så mycket detaljer, men mer lär komma på tisdag i hans radioprogram på Radio1 (13-15).

Bortsett från det så är dagen ganska enformig. Jag kommer få sitta och läsa massa kurslitteratur och kanske dundra in på gymmet.

Sitter på föreläsning och ser en snyftig dokumentär om migration. Funderar på att blogga om det, men inser att jag är påverkad av affekter från dokumentären och jag föredrar att blogga känslomässigt nykter.

Omvalsanalys del 1.

2011-05-18T10:11:00.004+02:00

Regionvalet i Västra Götaland kändes som ett givet borgerligt segertåg. Valdeltagandet väntades bli lågt, jag väntade mig att det skulle bli ännu lägre, och traditionellt gynnar det borgare. Det finns nämligen en välbelagd och gammal hypotes om att borgerliga (och liberala) väljare är mer benägna att gå och rösta än de röda väljarna. I en situation där valdeltagandet är lågt bör det enligt denna hypotes främst vara röda väljare (och missnöjesväljare) som faller bort. I ett val där deltagandet nästan halveras och det slår mot den ena sidan mer än den andra så borde resultatet vara nog för att ge ett par ytterligare procent till den gynnade sidan, precis nog för att återta majoriteten.

Med denna hypotes i grunden borde en borgerlig allians ha fått majoritet. Det har inte hänt. Nedan visas valresultatet för 2010 och omvalet 2011

Till att börja med kan vi klara av ett par självklarheter: 1. SD har vuxit. 2. Sjukvårdspartiet har åkt ut.

Viktigare, Borgarna har gått bakåt (förutom (C) som gått fram med 0.06%, vilket är irrelevant). De röda har å andra sidan gått framåt, eller ja (S) har gått framåt, det blir viktigt längre fram.

Nu kommer den viktiga frågan, även om ni bara kommer få fragment av svaren: Varför hände det här?

Förtydligande: Varför stämde ej hypotesen om en borgerlig valseger och vad innebär det för de borgerliga partierna?

Tesen om att borgare generellt gynnas av lågt valdeltagande kan inte dumpas, den är väl underbygd från flera val. Bättre är nog att se omvalet som ett undantag. Någonting under valet antingen satte denna mekanism ur spel, eller "överröstade" den.
Lite förenklat kan vi säga att antingen så stannade för många borgerliga väljare hemma eller så gick för många röda väljare och röstade ("för många" syftar på "för många för att hypotesen skulle uppfyllas", inte på att valdeltagandet var högre än vad som i allmänhet är önskvärt).

Varför skulle borgarna stanna hemma? På detta är jag väldigt osäker. De tre förklaringar jag har är inte jättestarka, men deras implikationer är obehagliga för oss borgare. En fjärde förklaring kommer att underhållas kort.

1. De borgerliga var dåliga på att kampanja och locka fram sina väljare: Min personliga uppfattning är att valkampanjerna var slätstrukna och långt ifrån spännande. Personligen tyckte jag också att Centerpartiets kampanj var bättre (inte tillräcklig) än flera och det gick ju dessutom bättre för det partiet än för övriga borgare. En svår fråga är om denna förklaring duger något till ifall de röda kampanjerna var lika tråkiga (vilket jag menar att de var), möjligen gör den det, förutsatt att de röda gick och röstade av andra skäl, t.ex. Juholt.

Förklaring 1 är alltså: Tråkiga kampanjer och Juholteffekt vred om deltagandet till de rödas fördel.

2. De borgerliga partierna har varit tråkiga och ej attraherat borgerliga väljare. Antingen på region- eller på riksnivå har vi borgare helt enkelt inte givit våra väljare vad de vill ha, därmed får vi inget stöd. Denna förklaring är jag dock tveksam till, om inte annat är det toksvår att mäta och jag har ingen empiri. Fuck it.

3. En mycket MYCKET mer trolig förklaring är baserad på valundersökningen från 2010: Borgerliga väljare prioriterar omsorgsfrågor lägre än röda väljare. Dessutom har de borgerliga partierna lägre förtroende i dessa frågor. Denna förklaring menar att tesen om att borgare gynnas av lågt valdeltagande "överröstades" av de röda väljarnas större intresse för de frågor som regionen är aktiv i: främst vård och omsorg.

4. Den sista och ganska ointressanta förklaringen är att S smutskastningskampanj (de antydde att borgare ville sälja sjukhus) skulle ha skrämt borgerliga väljare. Jag tror inte att det spelade så stor roll, kampanjen fick rätt mycket kritik.

Förklaringar varför de röda röstade mer har delvis tagits upp ovan, här kan de noteras igen.

1. Juholt. (S) har blivit ett mer stabilt parti sedan de fick en ny ledare och dessutom en ledare med högre förtroende än Mona Sahlin hade. Att det blott är (S) som gått fram bland de röda stödjer denna förklaring.

2. Valet handlade om de rödas frågor. Röda väljare bryr sig som sagt mer om vård och omsorgsfrågor.

Om orsakerna till att de röda vann trots det låga valdeltagandet skall sammanfattas på något vis så skulle jag vilja säga att valet gick till det röda eftersom det skedde i röda frågor med en ny (S)-ledare i bakgrunden. För de röda blev valet symboliskt och spännande. För oss blå blev det oattraktivt och tråkigt.

Teaser

2011-05-16T20:21:00.003+02:00

Kommande vecka skall jag försöka analysera resultatet i valet här i VG. Här kommer en kort spoiler, eller teaser om man föredrar att se det så.

1. Jag kommer presentera min förutsägelse och vilka argument som ligger bakom den (tesen var att borgarna bör gynnas oproportionerligt av valet).

2. Jag kommer visa att jag hade fel och diskutera varför (Antingen piskades de röda upp, kanske av Juholt eller så stannade för många borgare hemma, möjligheten att teorierna bakom min hypotes var fel kommer underhållas).

3. Valresultatets betydelse för regionen (vilka blir vågmästare om en sådan behövs och vad kommer den vinnande koalitionen göra/kunna göra)

4. Vad betyder valet för mitt parti, Centerpartiet (mest intressant, detta valet var ett misslyckande, trots att andra hade det värre än vi, vi gjorde en grym valrörelse men det hjälpte inte långt, det kanske finns större underliggande problem).

2011-05-09T17:59:00.002+02:00

Med anledning av en ganska ytlig debattartikel i Brännpunkt som egentligen mest bekräftar att Svenska politiker inte läser statsvetenskaplig forskning så har en krusning på blogghavets yta följt (bristen på indignation visar dock att även bloggare avstår från att läsa statsvetenskaplig forskning), Per Ankersjö hade dock något ganska viktigt att hinta: det finns andra kanaler för partier att lyssna på folket än via medlemskåren.

Jag bloggade, lustigt nog, själv om detta ett par dagar innan rapporten som ligger bakom Brännpunktartikeln släpptes.

Till skillnad mot övrigare författare som jag hänvisat till här (förutom delvis Ankersjö <3) så ser jag inte medlemstappet som en otrolig kris. Snarare ser jag det som ett tvång att omforma systemet kring hur partiet gör politik i Sverige.

Om partier får svårt att uppfylla platserna för förtroendevalda (vilket är mycket möjligt, att stockholmscentern växer bevisar nämligen ingenting alls) så kanske det leder till att insikten att vi har för många förtroendevalda i för små kommuner äntligen rotar sig och vi börjar ställa om landet till en modell där lokalstyret kan präglas av både mer makt och större kompetens.
Långt mycket viktigare är dock att vi inser att det krävs nya kanaler för att kommunicera mellan folk och beslutsfattare. Antingen i någon form av medborgardialoger eller i form av ingångar i partierna som har mycket färre och lägre trösklar än medlemsskap (jag föredrar den tidigare lösningen, då jag vill se partier som expertorganisationer med tydliga politiska agendor och med huvudfunktion att kompensera mot tjänstemannastyre).

Det här gör jag istället för att plugga. Fan.

Ett argument mot transparenta partibidrag.

2011-04-28T20:35:00.003+02:00

Moderaterna skall ju redovisa varifrån de får sina pengar, i alla fall alla bidrag över 20 000. Kring detta har det uppstått en diskussion som ofta är lite missriktad. Förutom att man diskuterar det som om M tvingades redovisa sina bidrag (vilket de inte gör, trots att många vill det) så lyfts också det vanligaste motargumentet som är detsamma som brukar figurera i USA: Öppen redovisning äventyrar valhemligheten (man har rätt att inte uppge vilka man röstar på). Det här argumentet skjuter tyvärr en bra bit jämte målet. Valhemligheten är nämligen intakt, man har sin röst och kan lägga den utan att någon ser vad man röstat. Att ge ett parti ett bidrag på 20 000+ är inte att rösta och omfattas inte av valhemligheten. Visserligen medför det att det blir väldigt uppenbart vilka man röstar på, men det hade lätt kunnat undvikas genom att inte donera pengar. Valhemligheten är inte kränkt.

Ett galet mycket större problem är vad som händer med pengatillflödet. Det innebär nämligen risker, både i form av PR och hot att ge pengar till ett parti (många kändisar vägrar stödja partier eftersom det kan minska deras konsumentgrupp/fanskara). Om människor som inte vill bli öppet stämplade som supportrar av ett parti slutar att donera så kan två saker hända med pengatillflödet:

1. Det sinar av och partiet blir fattigare, vilket partier tenderar att kompensera genom att öka de statliga bidragen, dvs. skattepengar även från alla de som inte röstade på dem.

2. Endast de som öppet stödjer partiet kommer att betala, vilket kan medföra att dessa får ytterligare inflytande över partiet. Till de som kommer fortsätta att stödja hör exempelvis uppenbart ideologiska organisation (t.ex. LO), till de som faller bort hör nog flera privatpersoner (som vill undvika hot) och populära företag (som vill undvika negativ PR), i längden kan det bidra till att snedvrida partierna in i händerna på lobbygrupper och bort från bredare samhällsintressen (medborgare och mindre företag/organisationer).

Är man av åsikten att partier bör vara fria från statliga bidrag så är detta problematiskt. Anser man att även mer extrema partier skall kunna gå till val är detta problematiskt (deras donatorer är klara mål). Dessa två skäl är dock skäl till varför man inte skall lagstadga denna öppenhet. Moderaterna å andra sidan får göra som de vill och med deras tillströmmande väljare är pengar nog inget problem för tillfället. Likväl är det viktigt att man som partimedlem är införstådd med konsekvenserna av att välja att redovisa vilka som stödjer ens parti med pengar, jag hoppas att moderaterna är det.

Vad skall medborgarna göra i ett parti? Vad skall partierna göra?

2011-04-27T14:34:00.007+02:00

När politiska partier kom igång på allvar, någon gång efter andra världskriget, så utvecklades de med breda medlemsbaser och ofta hela folkrörelser eller medborgarsegment bakom sig. Det var också då den ännu populära uppfattningen att partier representerar folkets åsikter och har som syfte att samla upp (genom sina medlemmar) vad de människor de företräder vill och tycker och sedan föra vidare det till sina riksdagspolitiker.

Jag vill påstå att den här bilden av partier ännu lever kvar, men nu ligger den långt ifrån sanningen. Frågan som jag skall ta upp här är om detta måste (och kan) åtgärdas, eller om folkviljan kan representeras ändå.

Att de nuvarande partiernas medlemsbas inte liknar befolkningen, varken socialt eller åsiktsmässigt, är inte en nyhet. Detta har varit ganska allmänt känt rätt länge nu. I kombination med att partimedlemskapet har minskat så har partier allt mer blivit slutna klubbar för politiknördar. Ett problem man dras med är dessutom att många högutbildade väljer bort politik, varför kan jag blott spekulera kring - jag skulle tro att likriktningen på åsikter, krånglig hierarki och partikultur som gynnar veteraner spelar stor roll.

Tidigare attraherade partier stora grupper av mindre politiskt engagerade människor genom att ordna sociala verksamheter och i och med att världen var en tråkigare plats då. Nya former av underhållning och flera frikopplade idrottsorganisationer har utdelat tunga slag mot partimedlemskapet.

Gameboyet var nära att döda ungdomsförbunden, något som nu World of Warcraft sliter hårt för.

På detta vis har medlemskåren nästan helt förlorat sin representativitet och vissa hävdar till och med att partier snarast blivit klubbar för inbördes beundran.

Detta är dock inte så hemskt som det låter. Redan från start var partier långt ifrån perfekta kanaler för väljarnas intressen. De var (och är) hierarkiska och ofta slutna så trots att de har demokratiska strukturer så lämnar de mycket att önska om målet är att föra fram idéer och bilda intern opinion för åsikter som borde företrädas på riksnivå. Hierarkin kan också lätt döda lyhördhet - visst behövde de i toppen bry sig tillräckligt mycket om medlemmarnas åsikter för att bli återvalda, men inte mycket mer.

I en tid med internet, bättre utbildad befolkning och flera informationskanaler så finns det andra sätt för både folket i stort och olika grupper inom det att föra fram sina åsikter. Allt från internetforum och facebookupprop till kontakt med makthavare och offentliga manifestationer. Ett problem är att politiker inte alltid lyssnar.

Om partierna inte är kanaler för medborgarnas åsikter, vad skall partier då göra?

För det första tror jag att det är enormt viktigt att förståelsen för partiers nuvarande roll sprids inom partierna. Det är viktigt att även äldre nostalgiker inser att deras parti inte längre fångar upp folkets åsikter och att om de vill fortsätta vara bra representanter så måste de bli bättre på att lyssna från andra håll. Detta kan också partiet hjälpa till med genom att aktivt söka input utifrån t.ex. genom att bevaka och sammanfatta mediaflöden och offentlig debatt).

För det andra så har partierna ett problem med medlemmar som är underutbildade (i jämförelse med övriga "akademiska" yrkes- och intressegrupper) och som fortbildare av medlemmar har partierna en klar roll att fylla, både för att ha en kunnig medlemskår men också för att skapa mervärde i medlemskapet. Man borde nog kunna attrahera en och annan ny medlem genom att faktiskt erbjuda dem utbildning både i politik och organisation och inte blott en plats på en stol genom långa möten och ett gratisjobb i en valstuga vart fjärde år.

Att partierna gör dessa två saker (hjälper politiker att lyssna och utbildar sina medlemmar) är inte bara viktiga för partierna själva. De är också av stor betydelse för demokratin. Bristande lyhördhet liksom politiker som är allt för beroende av utbildade tjänstemän är två stora hinder mellan folkviljans och dess förverkligande (mellan åsikt och resultat) i den moderna svenska demokratin.

Vilka får vara med och leka demokrati?

2011-04-26T10:55:00.005+02:00

Demokrati är en metod för beslutsfattande, men om det säger något om vilka som skall deltaga i beslutsfattandet är mindre säkert. Vissa hävdar att alla påverkade skall vara med, men allt agerande skapar externaliteter och påverkar andra. Om man som individ är fri att påverka (men ej skada) andra, varför skulle kollektiv inte få vara det?

Just perspektiven att alla som påverkas av demokratiska beslut skall få vara med och fatta dem är väldigt populärt, det delas bl.a. av de som förespråkar universell demokrati (och världsstat). Goodin (“Enfranchising all affected interests, and its alternatives” Goodin, Robert E. 2007. Philosophy & Public Affairs Vol. 35, No 1.) härleder denna omfattning av att tidigare demokratiprinciper/medborgarprinciper strävar efter att innefatta alla inom ett geografiskt område eller inom ett släktskap (jord och blod). Han menar att det egentligen bara är försök att göra uppskattningar av hur långt påverkan sträcker sig.
Om vi bortser från att jag finner ett sådant argument ganska irrelevant (hänvisa till tradition? bah!) så vill jag anmärka att man kan tolka dessa gamla principer (jord och blod) på ett annat sätt.

Både geografisk närhet och släktskap är nämligen (historiskt) ganska precisa uppskattningar av kollektiv samhörighet. Alltså, innan långdistanstelefoni och internet uppfanns så hade de flesta människor sin sociala samhörighet med andra människor i närområdet och med människor i släkten. Principer kring jord och blod handlade nog aldrig om att omfatta alla som påverkats av beslut utan om att omfatta alla de man brydde sig om.

Det jag vill göra är att förkasta principer som säger att demokrati skall omfatta alla de som påverkas och med hänvisning till liberal tankegång säga att exklusiva grupper borde få sluta sig samman och fatta beslut, demokratiskt om de vill, som påverkar andra. Däremot får de ej fatta beslut som offensivt skadar andra. Ett förslag till vilka som skall omfattas av demokrati vore att använda denna liberala tankegång tillsammans med principen om att alla som påverkas skall inkluderas och säga att: Alla som blir offensivt skadade av en grupps beslut skall vara med och besluta.

Enligt den liberala tankegången får gruppen egentligen inte skada andra, men ofta är det just i och med att den tanken skits i som behovet av att inkludera människor skapas. Det är förenligt med en liberal tanke om att man inte är tvångsansluten till en stat och tanken att de som skadas skall omfattas är inte ett rättfärdigande av sammanslutningars skadande av sina medlemmar utan snarare en institutionaliserad rätt till självförsvar.

Den princip jag föreslår skulle innebära att människor inte har någon automatisk rättighet att delta i beslutsfattandet i ett land och i förhållande till principen om alla som påverkas så är den en aning restriktiv, i praktiken så bedriver dock alla stater verksamhet som är offensiv och som skadar dess medborgare (och deras egendom). Stater tar in skatt, stater bestraffar flera normavvikande beteenden (alltså sådant som inte är statens försvar av sina medborgares liv, frihet eller egendom) och stater driver företag som genomför skadliga utsläpp, det medför att alla som lever i en stat (och egentligen flera som lever utanför den) skall få vara med och besluta ("no taxation whitout representation").

En sak som händer när man räknar skadliga utsläpp som skäl för att få vara med och besluta är att väldigt många människor globalt borde får vara med, det innebär också (om man applicerar principen på andra sammanslutningar) att många borde få vara med och besluta över enskilda företag (eller över grannen som eldar skräp). Nu kan man välja mellan dessa tre saker:
1. Man inför ytterligare begränsningar, t.ex. att man bara får vara med och besluta om man påverkas tillräckligt mycket (kan vara rimligt om man anser att graden av påverkan är viktig eller om man tycker att "lite skit får man tåla").
2. Acceptera att det är omoraliskt att tillåta att sammanslutningar får skada andra utan att man får vara med och besluta, eller att de får skada andra alls.
3. Tycka att hela principen är en absurd inskränkning av friheten och gå hem och dricka coca-cola.

Tänk om vi inte blir rikare i all evighet.

2011-04-25T13:23:00.004+02:00

"Race to the bottom" är det nu allmänt accepterade namnet för en teori om vad som borde hända när man har relativt fri handel över stora delar av världen och enorma mängder billig arbetskraft får konkurrera med den dyra och ibland till och med inflationsdrivande västerländska arbetskraften. Teorin går ut på att företagare vill optimera sin vinst och därför förlägger mycket av sin verksamhet där den billigaste arbetskraften finns. Följden blir att om de områden som utvecklat högre löner måste pressa ner dessa, på de arbetandes bekostnad för att det skall finnas några jobb tillgängliga över huvud taget. Teorin har använts från västerhåll som en kritik av marknadsekonomi (det är bättre att vi nationellt behåller högt välstånd och hjälper fattigare områden att också bygga upp ett eget välstånd), från protektionistisk höger (det är bättre att vi förblir rika och de fattiga förblir fattiga) och från löjligt rasistiskt och nationalistiskt håll (Afrikaner kan inte bli rika, de gillar att bo i hyddor/vi fixar vårt så fixar de sitt).

För liberaler har teorin länge varit en tagg i sidan, tänk om den politik vi företräder faktiskt kommer att leda till lönedumpning i hela västvärlden, kan vi verkligen stå för det?

En intressant diskussion är om "race to the bottom" skulle innebära att alla löner med tiden pressas ner till existensminimum eller om det blott innebär en löneutjämning världen över (teorin om konkurrens leder till den första slutsatsen, men all empiri i områden med konkurrens stödjer den andra eftersom man inte bara konkurrerar om att sälja billigast utan också lönekonkurrerar om bäst arbetskraft). För tillfället skall den diskussionen ignoreras. Eftersom den kanske är helt onödig.

Sedan 80-talet har vi i EU haft väldigt utvidgad frihandel och genom GATT/WTO råder frihandel eller relativt fri handel inom väldigt många områden världen över. Efter kommunistblockets fall har många låglöneområden med kompetent arbetskraft kommit att konkurrera på denna marknad. Om "Race to the bottom" stämmer så borde vi ha börjat lönedumpa för tjugo år sedan - åtminstone i de rikaste delarna av världen.
Vi kan göra det här väldigt enkelt: Det har inte hänt. I "Patterns of Welfare State Indicators in the EU: Is there Convergence?" av Caminada, Goudswaard och Van Liet från Leidens universitet, i "Convergence towards where: in what ways, if any, are welfare states becoming more similar?" av Starke, Obinger och Castles och i "One Welfare State Emerging? Convergence versus Divergence in 16 Western Countries." av Achterberg och Yerkes blir det mycket tydligt: Västeuropa har inte haft något "race to the bottom" ännu.

Det som hänt i Västeuropa är istället motsatsen, i så gott som alla länder har staterna ökat sina utgifter till välfärd och dessutom ofta ökat sina utbetalningar (utgifter kan ju öka när behoven gjort det, t.ex. pensionsutgifter ökar när fler åldras). Förklaringen är egentligen väldigt simpel: människor vill inte ha ett "race to the bottom" så det finns inget politiskt stöd för att minska statens kostnader. På företagsnivå så har vi ofta en sådan nischning att man inte konkurrerar med låglönearbetare, dvs. de löpande banden och den simpla monteringen har nästan dött ut till förmån för mer tekniska jobb, större tjänstesektor osv. Det är alltså inte den outbildade kinesiska bondsonen utan den högutbildade kinesiska teknikern som konkurrerar med väst.
Det medför att ett eventuellt "race to the bottom" inte skulle leda till den lägsta botten utan blott till den nivån där lönsamhetsgräsen för en avancerad utbildning går. Dessutom skulle racet inte kunna pågå längre än tills det inte går att utbilda mer människor till tillräckligt låg kostnad.

Om behovet av utbildad arbetskraft är tillräckligt stort så kommer vi eventuellt aldrig ens se någon låglönekonkurrens.

Betyder detta att vi kan bortse från "race to the bottom"? Svaret måste nog bli nej. Såvida inte den allmänna produktiviteten världen över ökar så mycket att man kan ha en tillräckligt hög lönestandard överallt så kommer det nog vara oundvikligt inom flera sektorer med lönedumpning, åtminstone till en viss nivå. Metoden att nischa och utbilda sig undan konkurrensen är nämligen inte en evig lösning. Förr eller senare kommer man att nå den nivå där det antingen inte går att utbilda sig längre (man kan alltid plugga längre, men efter ett tag så leder det inte till ökat värde som arbetskraft) eller då konkurrenterna utbildar sig lika långt.

Teorin om "race to the bottom" har alltså inte blivit sann, men det behöver inte bero på att teorin i sig är falsk utan kanske på att det finns flera "motvikter". Utan att gå för långt i mina spekulationer kan jag hävda två saker.

1. Det är fullt möjligt att den rikare världen snart har slut på undanflykter och får lida konsekvenserna av en värld som kommer ifatt och trots flera motvikter (så som ökad produktion och resurseffektivisering, konkurrens om arbetskraft och politisk opinion) så måste man kanske acceptera minskade inkomster på alla nivåer.

2. Om vi i framtiden blir tvungna att konkurrera med lägre kostnader så innebär den pågående trenden bland stater att öka sina utgifter ett möjligt problem.

Jag vill säga lite mer om det andra påståendet. Det är nämligen så att när staten tar på sig en utgift så är det svårt att göra sig av med den. Människor börjar planera sina liv och sin privatekonomi med förutsättningen att staten fixar denna utgift och att den inte behöver räknas med (inte många svenskar lägger under pengar för att bekosta eventuell sjukvård, det räknar man med att staten fixar). Att skaffa en politisk majoritet för att riva upp miljoner väljares livsplaner är nästan omöjligt och när det sker så blir det ofta för sent eller i grevens tid.

Detta medför att om vi i exempelvis Sverige plötsligt skulle få acceptera att vi blir ett lite fattigare land så kommer det vara väldigt svårt att kompensera detta genom att skära ner på den generösa välfärden - istället skulle mycket få kompenseras från egen ficka (vilket skulle slå mot de fattigaste). För att kunna konkurrera skulle man dessutom eventuellt tvingas sänka skatten och minska de inkomster som bekostar all den generösa välfärden. Om man inte kan skära ner i den och inte har buffertar så är risken stor att man börjar ta lån för att finansiera sina utgifter. Alla som sett "lyxfällan" vet vad som händer när man lånar till konsumtion som inte betalar igen sig, detta kan också hända stater (se Grekland).

Sammanfattningsvis: Vi har inget "race to the bottom", men teorin har sina meriter och det är möjligt att vi i framtiden kan få, om inte ett race så i alla fall en inkomstbacklash där vi måste acceptera att vi plötsligt har mindre pengar att bekosta hela samhällskalaset med. Med detta i åtanke kan den pågående trenden att bygga ut statens roll i bl.a. välfärd vara en dålig idé (eftersom det är väldigt svårt att skära ner där i framtiden) och att åtminstone ha en krisberedskap (dvs. buffert och system som kan tåla minskade inkomster under en längre tid) kan nog vara en mycket bra idé.

Om det innebär att man för över mer välfärdskostnader på medborgarna och därmed skapar lite större valfrihet samtidigt så vore det kanske till och med en mycket bra idé.

Frihet, anarki, majoritetsprincipen och gränser för statens makt

2011-04-21T14:49:00.005+02:00

Jag har ett problematiskt förhållande till demokrati. Det sammanfattas nog bäst med att "demokrati är det minst dåliga styret hittills". Om det finns någon moralisk eller normativ princip jag vill tillämpa över makt så är det nämligen den att människan i största möjliga mån (här finns enorma utrymmen för diskussion) vara fri (här finns ännu större utrymmen) från andra människors tvång.

Grejen med frihet:

Människor är väldigt olika, även när de ingår i sociala grupper. De har olika mål, olika åsikter och olika viljor. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att det därur följer att människor av naturen skall vara fria. Dock tror jag inte på det. Hur saker bör vara är enligt mig upp till var och en att värdera (i och med att värderande i sig är något som var och en gör och jag inte kan finna att någon värderare står över de andra, annat än möjligen i makt).

Att människor är väldigt olika innebär dock att var gång man försöker stänga in dem i en ram som passar vissa så kommer andra att klämmas åt. Anledningen till att jag tycker så illa om det är att jag själv är en av de som ofta kläms åt. Det kanske är egoistiskt, men i grund och botten vill jag ha ett samhälle där jag inte kläms och tvingas avstå från det liv jag vill leva bara för att andra tycker att jag lever på ett olämpligt sätt.

Eftersom jag begriper att vi alla inte är lika så har jag kommit fram till att ett fritt samhälle är bäst för att uppnå detta. I ett fritt samhälle kan de flesta leva sina liv som de vill. De enda som kläms är de som vill klämma andra, alltså de vars mål i livet inkluderar att få andra att leva som de vill. Eftersom dessa människor från början vill tvinga mig att avstå från mitt liv så har jag inte (intuitivt) så svårt med att tvinga dem att avstå från att tvinga mig.

Som ni kanske begriper är ovanstående text bara ännu en av mina förklaringar till varför jag är liberal, någon gång kommer jag sammanställa dem till ett begripligt program, men just nu känns den uppgiften mig övermäktig.

Anarki eller inte:

Eftersom jag tycker att autonomi är så bra så tycker nog flera att jag borde vara anarkist. Det är jag inte. Anledningarna är främst dessa två:
1. Både Robert Nozick och Robert Dahl dissar anarkismen bland annat eftersom den inte kommer att leda till autonomi utan antingen göra fria individer oförmögna att försvara sig från sammanslutningar av maktgiriga (fria människor lever utan gemensamt styre och gemensam våldsmakt, andra fria människor bildar en sammanslutning och spöar de första människorna för att ta deras prylar) eller genom terrorbalans automatiskt leda till statsbildningar (eftersom andra människor kan gå samman och spöa er så går ni samman för säkerhets skull - resten är bara en fråga om att koordinera samarbetet och vips så har ni en liten stat).

2. Ett mer utilitaristiskt skäl är att man kan uppnå större grad av autonomi i hela samhället genom vissa grader av statlig inblandning - polis som skyddar dig och eventuellt resursomfördelning som ser till att inga av omständigheterna tvingas begå övergrepp på de andra (lär vara billigare i längden än att sätta polisen på alla fattiga). Dessutom innebär det en så stor ofrihet att inte ha några resurser alls att man eventuellt skulle kunna uppnå större frihet (inte exakt samma sak som autonomi) genom att omfördela tillräckligt med resurser för att även de fattigaste skall kunna äta, kommunicera och utbilda sig en bit.

Det första skälet är en direkt invändning mot anarki, det andra är ett argument för varför en statsbildning kan gynna autonomi och frihet mer än anarki kan.

Här kommer dock det stora problemet: om vi skall ha en stat, hur skall den då se ut?

Demokrati eller diktatur:

För att inte små minoriteter godtyckligt skall kunna tvinga på sitt samhälle på oss andra faller givetvis de flesta former av diktatur bort. Om vi dessutom förutsätter att man inte kan lita på att en envåldshärskare eller på en liten grupp skulle låta bli att inkräkta på medborgarnas frihet så faller alla former av diktatur bort, men vad händer med demokratin?

Om människor skall få styra sig själva, men vi samtidigt skall ha en stat som har makten att styra i alla fall över vissa områden så är det antagligen nödvändigt att människorna styr staten. På det viset framstår det som väldigt naturligt att vi skall ha demokrati och det kan nog även de nyaste nyliberalerna hålla med om. Problemet som uppstår är dock hur mycket staten skall få bestämma.

Demokrati i sin renaste form innebär att folket tar över statsstyret från envåldshärskare eller elitgrupper. Eftersom folket inte vill samma sak måste man direkt införa en mekanism för att avgöra vilka av folkets viljor som skall göras verklighet av, den vanligaste principen är majoritetsprincipen (eftersom den fungerar). Ur autonomi- eller frihetsperspektiv är skillnaden mellan demokrati och diktatur inte så stor. Man har flyttat makten från en liten minoritet till en större majoritet, men det finns fortfarande flera individer som tvingas in i ett samhälle vars normer de inte delar, även om de hade kunnat samexistera fredligt med detta samhälle. En stor skillnad tillför dock demokratin som man inte får blunda för: det fria valet. Valmekanismen innebär jättemycket för friheten eftersom det där medför att man kan organisera sig och företräda sina intressen mot staten (och eventuellt genom staten), dock skall man inte bli förvånad om det är andra majoriteter som vinner valen.

Majoritetsprincipen:

Personligen finner jag majoritetsprincipen ganska godtycklig. Jag delar inte uppfattningen att andra människor är mer värda, kan mer eller bör få bestämma mer bara för att de är fler. Den stora fördelen med principen ligger i att när man väl måste ta ett beslut så gör den det möjligt utan att besluten blir galet ineffektiva och utan att en minoritet (formellt) får styra, den är alltså antagligen bättre för att utöva makt än vad envälde eller elitstyre är (flera invändningar finns när man börjar titta på innehållet i besluten och när man konstaterar hur mycket inflytande experter redan har över beslut).
En sak som är värd att notera om majoritetsstyre kommer från Robert Dahl (jag gillar den killen): Det är inte samma majoritet som styr, eller ens en majoritet som styr på riktigt. Dvs. de flesta människor är varken engagerade eller insatta nog för att faktiskt "styra", istället är det mindre intressegrupper som går till val eller startar kampanjer, det är dessa som styr, ibland följer tillräckligt många för att man skall få en majoritet bakom sig och kunna fatta ett majoritetsbeslut. Dessutom har människor så olika åsikter att även om de tillhör den styrande majoriteten i några frågor så kommer de se hur samma majoritets representanter kör över dem i andra frågor. Det hela kan antingen ses som ett halvfullt glas: alla får vara med och vara majoritet ibland eller som ett halvtomt glas: alla blir förr eller senare nedtrampade av majoriteten.

Ytterligare en princip:

Så länge som vi vill ha en demokrati, vilket nog är ganska länge, så kommer vi få dras med en majoritetsprincip, men måste den innebära innebära "majoritetens förtryck" och att vissa begränsas från att leva sina liv som de vill för att andra vill styra dem? Nej.

Majoritetens förtryck kommer inte ur majoritetsprincipen utan ur antagandet att en demokrati liksom de gamla diktaturerna är fri att besluta om allt, blott för att den har makten därtill. Visst finns det de som menar att majoritetsprincipen eller demokrati i sig innebär folkets rätt att styra över allt och alla, men personligen har jag inte stött på så värst övertygande normativa argument för detta. Att demokratier är fria att besluta om allt som staten omfattar (och dessutom fria att utvidga staten) är en maktmässig verklighet och som jag hävdade när jag avfärdade anarki så måste man ta hänsyn till verkligheten, men det jag här kommer föreslå är långt ifrån omöjligt att genomföra, i USA har man exempelvis redan delvis gjort det genom sin konstitution.

Det jag vill göra är att införa en ny princip jämte majoritetsprincipen, det är en princip om vad en sammanslutning med obligatoriskt medlemskap (så som staten) får besluta om. På samma vis som det i USA är nästan omöjligt att lagstifta bort rätten att äga vapen så skulle det i de flesta länder vara möjligt att med hjälp av konstitutionen och med hjälp av institutioner som sinkar ner och kontrollerar beslutsfattande (t.ex. konstitutionsdomstol och mer självständig riksdag) hindra de styrande (folket) från att fatta beslut som inkräktar på andra människors frihet, mot dessas vilja.

För en liberal som jag är det därför inte nog med att man låter folket styra staten, man måste också sätta gränser för när staten får styra folket, det är inte en perfekt demokrati, men kanske är det ännu bättre.

The mellanstadiemobbare strikes back!

2011-04-20T16:48:00.003+02:00

För ett par dagar sedan blev det ju kontrovers kring ett studentjippo när det gjordes en humorsketch med slaveri som tema. Jag skrev då om Jallow Momodou, killen som intervjuades kring det hela och som låg bakom polisanmälan av det hela. Jag skrev om hur han var en överkänslig och lättkränkt kille som borde visa mer hänsyn till andra människors humor.

Jag står fast vid vad jag skrev, men detta är fan inte okej!
Några på högskolan har nu börjat trakassera honom och kränka honom (ja, nu blir han kränkt på riktigt) med bilder på honom som slav. I och med sammanhanget och i och med att dessa bilder är riktade mot honom personligen så kan det inte bortförklaras som ett skämt. Dock kan det nog inte heller förklaras så som Jallow vill:

– Detta är vad Sverige har blivit till idag, ett rasistiskt land där befolkningen gör allt möjligt för att förtrycka och kränka människor som försöka stå upp för sina grundläggande mänskliga rättigheter.

SvD

Att Jallow har på sina rasismglasögon (jämför med genusglasögon) är tydligt, men inte heller nu är det lämpligt att peka på rasism. Snarare verkar det som att några gett sig ut för att jävlas med honom personligen, genom ett ämne han finner känsligt. Detta är fan inte okej, det påminner om det galet omogna beteende man stöter på i en mellanstadieklass. Det är rent svinigt. Dessutom ger det vatten på kvarnarna för de som tycker att man skall förbjudas att skämta om alla kontroversiella ämnen där någon kan känna sig kränkt och förolämpad.

De som jävlas med Jallow jävlas med oss alla!

Man måste kunna ta ett skämt.

2011-04-18T19:17:00.008+02:00

Min åsikt och förståelse för detta fall är enbart baserat på min läsning av artikeln i SvD och om det visar sig att det förekommit faktorer som ej informeras kring däri så ber jag om ursäkt.

På ett studentjippo i Lund drog ett gäng till med en sketch/grej där de sminkade sig svarta och såldes som slavar. Ett rätt kul skämt tycker jag - det är ju så uppenbart att ingen är för slaveri att det inte kan tolkas som annat än satir eller humorisering av en allvarlig verklighet. Det är inte direkt något nytt eller udda att vi människor bearbetar och tolkar vår historia, även de svåra delarna, i form av humor.

Att man gör humor av verkliga och svåra händelser, liksom att andra skrattar åt denna humor är inte ett hån. Det är inte ens skuggan av ett hån. Tyvärr finns det vissa människor som varken begriper sig på humor, eller har självdistans nog att skratta åt humor som involverar något de känner starkt för. Dessa människor känner sig istället kränkta.
Det är dessa människor som, om de röstar på SD, börjar gnälla om svenskfientlighet när det ironiseras över svenska kulturella stereotyper och det är dessa personer som hos Afrosvenskarnas riksförbund känner att ett event på ett studentjippo är anledning för en polisanmälan.

– Det är djupt kränkande. Alla som har en relation till slaveriet känner detta som en grov förolämpning och kränkande. Nu handlar det om studenter från ett av Sveriges bästa lärosäten som står för dessa typer av värderingar, säger Jallow Momodou.

– De skrattar åt att miljoner av mina förfäder kidnappades, våldtogs och dödades, säger Jallow Momodou.

Källa SvD

Till Jallow Momodou vill jag säga: Nej, det handlar förmodligen inte om studenter som står för "dessa värderingar", det handlar förmodligen om studenter som tycker det är roligt med råa och svarta (no pun intended) skämt. Inte heller handlar det om en publik som skrattar åt västvärldens förtryck av svarta. Det handlar om människor som roas av en humoristisk illustration av en verklig och sorglig händelse, människor gör så - det är naturligt. Lär dig leva med det.

Jallow och alla som känner som honom har all rätt att uppröras när de ser vissa grupper som blir extra hårt granskade av polisen pga. sin etnicitet eller när de stöter på NSF:s (inte scouterna) affischer på stan, alltså när de faktiskt blir kränkta, men förihelvete: man måste kunna ta ett skämt.

------------------------------------------------

(Redigerat 2011-04-19)

Nu har ytterligare ett antal bloggar kommit ifatt och visat sitt stöd för studenterna på jippot som inte alls ville kränka någon. Jag länkar till dem nedan. En av dem var insiktsfull och lade upp Grotescos "Bögarnas Fel" i sitt inlägg. Jag önskar att jag hade tänkt på det först. De som tycker att detta jippo var en grov och kriminell kränkning borde rimligtvis gå i taket över "Bögarnas fel", många gånger om.

Värt att läsa: Grevad Lux, Håkans Blogg, Högerkonspiration, Radikalen

2011-04-14T14:18:00.002+02:00

Det kanske ser ut som att jag inte varit så aktiv på senare dagar, men det stämmer inte. Istället för att blogga här har jag skrivit en längre text om svensk alkoholkultur som ni kan läsa på Newsmill:

"När svenskar väl dricker alkohol, då super de till ordentligt. Det är en sanning som jag blivit matad med sedan innan jag ens smakat min första burk öl. En annan var att svenskar inte kan hantera sin alkoholkonsumtion, det enda som kunde hindra folket från att falla ner i ett träsk av alkoholism var Systembolaget och de höga priserna. På senare tid har jag dock börjat tvivla. När jag första gången reste till Nederländerna så märkte jag inte av en kultur så annorlunda att det skulla göra dem till ansvarsfulla alkoholkonsumenter, ändå säljs både öl och vin i de flesta vanliga mataffärer där. Super vi svenskar verkligen till så ordentligt och om vi gör det, varför?"

Fortsättning

S&M, viktigare än SD

2011-04-12T10:19:00.004+02:00

Idag åkte jag spårvagn.

Jag brukar göra så när det regnar och jag inte vill blöta ner mig under halvmilen på cykel. Var gång jag åker spårvagn så plockar jag på mig ett exemplar av metro, jag inbillar mig nämligen att det är bra att öva upp förmågan att hålla balansen i en ryckig vagn även när jag står och läser. Med lagom tur i oturen kanske jag ramlar i knät på en vacker flicka. Ett annat skäl till att jag läser metro är att jag vill behålla lite kontakt med den nyhetsrapportering som en stor grupp svenskar följer.

Idag fick jag veta att Sverigedemokraterna slår rekord i en opinionsmätning gjord av Yougov och metro. Det skiter jag fullkomligt i. Däremot vill jag göra en förutsägelse som kanske har en del stöd i denna opinionsmätning: Moderaterna kommer att tappa väljarstöd.

Moderaterna kommer att genomgå en trend av förlorat väljarstöd under de kommande åren. Ibland kan det kontras av kortsiktiga avvikelser. Anledningen är simpel och bygger på en tes jag tidigare presenterat, nämligen att moderaternas framgång är beroende av socialdemokraternas tillbakagång.

Sossarna har sett en flykt av väljare som ogillar instabilitet, det har skett under det senaste året pga. jakten på ny partiledare som varit en fars. Moderaterna har samtidigt vuxit eller förblivit starka, möjligen pga. att de väljare som flytt sossarna föredragit moderaternas stabilitet och tydliga vinnarställning. Nu har dock S en ny partiledare och i och med att han blir allt mer synlig och känd så kommer väljarstöd att återvända till S, på moderaternas bekostnad.

Denna teori vinner visst stöd i att moderaterna fallit och sossarna ökat under denna senaste opinionsmätning, nivåerna är dock så små att det kan vara statistiskt insignifikant.

Bilden är hämtad från Henrik Oscarssons blogg, där teoretiserar han kring att Juholts kändisskap kommer att utvecklas, kanske inte lika fort som Reinfeldts, men innan nästa val kommer han att vara känd.

Om det är så att Moderaternas storhet är beroende av Sossarnas okändhet så skulle det vara en bidragande förklaring till att Reinfeldt inte vill debattera mot Juholt (ang. vård i Västra Götaland), en annan förklaring är förstås att han ev. vill hålla nere valdeltagandet, då blå (särskilt moderata) väljare är mer benägna att gå och rösta än röda väljare är.

Vad jag vill ha sagt med detta är att den viktigaste politiska striden (den som metro skiter i till förmån för en sensationsnyhet om SD) är den mellan S & M. Jag vill också ha sagt att trots att S förlorat sin ställning som hegemon så kan vi långt ifrån räkna ut dem. De kommer att komma tillbaka och det skulle inte förvåna mig om de vinner större stöd än M redan nästa val.

Offra de många för att hjälpa de få?

2011-04-08T08:40:00.008+02:00

I ett samhälle uppstår ett antal problem som alla förutom nyliberalerna vill lösa. Ett sådant är minoriteter som inte klarar sig själva på samma villkor som alla andra. Ofta handlar det om människor som har lätt att utveckla beroenden och om människor som har svårt att fatta förnuftiga beslut, vilket leder till att de skadar sig. Här kallar jag dem "sårbara".

Det finns tre väldigt generella sätt att hantera dessa människor, de antingen används eller har använts här i västvärlden.

Låta evolutionen ha sin gång, leva och låta dö. Denna modell är snarast medeltid och föregick nationalstatsbildandet. Familj och andra som brydde sig om de sårbara människorna tog hand om dem, samhället i stort gjorde det inte. Man hade fullt upp med sin egen överlevnad. I samband med industrialisering, mindre familjer och större samordning bland folket så började samhällen ta större ansvar för alla sina utsatta, inklusive våra sårbara och denna modell mötte sin död. Inte en dag för tidigt.
Särskild hjälp till de som har problem. Denna modell handlar främst om damage control. Människor med beroenden kan få psykiatrisk hjälp, ekonomiskt stöd och liknande. Den kan dock också vara proaktiv. Människor som tidigt söker hjälp, eller som haft liknande problem kan få både hjälp att undvika och förbud mot att utöva vissa aktiviteter (i teorin skulle det vara möjligt att förbjuda särskilda individer att handla på systemet). Modellen har främst två problem: För det första så kommer den oftast åt människor efter att de drabbats, de får hjälp men inte skydd. För det andra så är den stigmatiserande - den pekar tydligt ut vissa individer som sårbara.
Totalförbud eller allmänna regleringar. Aktiviteter som de sårbara är sårbara för antingen förbjuds helt eller regleras och begränsas med höjda skatter och statliga monopol. Denna modell är till för att undvika att problem utvecklas från första början, men den har i sig flera problem. De är så många att de får ett eget stycke.

Problemen med modell 3 uppstår främst på grund av dess bredd. För det första omfattar den alla, även de som inte är sårbara och som aldrig skulle utveckla några av problemen man vill undvika (i vissa fall kan de inte ens utveckla dessa problem). För det andra omfattar den flera typer av risker. Det handlar inte bara om kemiskt beroendeframkallande preparat (droger/alkohol) utan om väldigt många psykologiska beroenden (spel, godis och ibland till och med sex) liksom flera aktiviteter som inte är beroendeframkallande utan blott dumma eller riskfyllda (sola solarium, proffsboxa, ta ofinansierade lån).

Som många läsare säkert märker så är detta ett flertal aktiviteter och saker som en enorm majoritet kan hantera utan problem. Inte nog med det. Mycket av det angivna är sådant som utgör en viktig del av vår livskvalitet. Visst kan jag bli sockerberoende och gravt ohälsosam av att proppa i mig chips, men jag gör inte det. Istället gymmar och kampsportar jag flera dagar i veckan just för att kunna proppa i mig dessa chips (och för att öka mina chanser till sex, men det går ju åt helvete), det är så jag hanterar det. Dessutom är flera av riskerna sådana som många av oss är beredda att ta. Flera kan tänka sig ökad risk för cancer, om det är priset för att vara brunbränd året om. Flera kan tänka sig fetma om det är priset för att dricka jolt och spela WoW, för flera innebär detta inte ett problem. Man kan leva ett lyckligt, fullständigt och dessutom produktivt liv trots att man både solar, knullar, käkar godis och dessutom dricker alkohol ibland. Det är dock sådana beteenden som modell 3 begränsar och förhindrar, eftersom det finns en liten grupp som inte kan hantera det hela. Beroendefrekvensen för alkoholbruk är ungefär 14-16% (googla "drogfakta"), dit räknas funktionella beroende (de som dricker alkohol flera gånger i veckan, men som ändå kan hantera familj, jobb och socialt umgänge). För de psykologiska beroendena är frekvensen oftast mycket lägre och beroendet lättare att bryta (det ligger i ett psykologiska beroendens natur). I allmänhet är det alltså en väldigt liten grupp som med modell 3 begränsar en väldigt stor grupp och hindrar dem från att göra saker som för dem är relativt ofarliga.

För det första bryter alltså modellen mot en majoritetsprincip (inte den demokratiska majoritetsprincipen om att majoritetens röst skall räknas utan snarare en "voting with you feets"-princip). En väldigt stor grupp får sina liv inskränkta för att en väldigt liten grupp skall få ett skydd (som ibland fungerar rätt illa - det finns t.ex. teorier om att alkoholmonopolet är grundläggande för svensk supkultur). Variationer av denna majoritetsprincip skulle kunna tillåta modell 3 om risken för beroende eller skada är tillräckligt stor.
För det andra kränks individers frihet kraftigt. Enskilda som vill sola, käka chips och spela tärning (spelar man ens tärning längre?) får betala ett mycket högre pris för att göra detta eftersom skatter och monopol skall tillfredsställas. Det medför att pengar de kunde lägga på andra saker som gör dem lyckliga eller får dem att må väl (t.ex. gymkort och näringsrik mat, eller en bra dator) istället hamnar hos någon helt annan.
För det tredje så finns alltid en risk att definitionen av självskadliga beteenden och liknande som man vill skydda människor i allmänhet och sårbara i synnerlighet från är väldigt kulturellt färgad (aldrig undrat varför porrbutiker alltid är insynsskyddade, varför ensamma föräldrar inte får inseminera och i flera länder inte heller adoptera eller varför homosexuella inte får gifta sig?).

Jag tror att det är tydligt nu, jag gillar inte modell 3. Däremot verkar modell 2 attraktiv. Stigmatisering är lite av en icke-fråga, eftersom många sårbara redan drabbas, men måste betala mer för det. Dessa personer får också under modell 3 särskild hjälp (man lånar från modell 2) och den stigmatiserade effekten finns därför också där. Att man inte fångar upp problemen i förväg känns som ett lågt pris. Dessutom kan mycket göras genom att man tydligt informerar om risker, istället för att hölja dem i förbudens dunkla mystik.

Varför skriver jag då detta? För det första eftersom jag älskar att skapa kategorier, men för det andra eftersom vi i Sverige har modell 3. Här diskuteras sockerskatt, här diskuteras höjd skatt på solarier (som man har i vissa länder), här är alkoholkonsumtionen monopoliserad och lotterier liksom spel om pengar är statligt reglerade.

Jag hoppas att jag hjälpt till att skildra principen bakom det vi i Sverige oftast klassar som folkhälsopolitik (men även andra politikområden omfattas), men också att min kritik gett er något att tänka på - vi lever i ett land där det är en accepterad strategi att offra lite av majoritetens frihet att göra sådant som är ofarligt eller utgör risker de accepterar för att skydda en väldigt liten grupp som inte kan hantera riskerna. I flera fall kanske det är lämpligt att söka andra strategier, särskilt när risken eller riskgruppen är väldigt, väldigt liten.

Partiledare som raggar.

2011-04-05T13:27:00.002+02:00

Att Maud måste avgå innan nästa val är inte så kontroversiellt, det är förväntat. Hon har förlorat nyhetens behag sedan länge och hennes förtroendesiffror hos folket faller. Hon har varit med så länge att hon antagligen uppfattas som gammal skåpmat. Allt för ofta stötte jag under valet på människor som var otroligt förbannade på Maud. Med det vill jag säga att trots att Maud fortfarande har gott förtroende inom våra väljargrupper (se VALU 2010) så har hon stora svårigheter att attrahera nya grupper.

Däri ligger över huvud taget ett av Centerns problem: Vi tilltalar allt för begränsade grupper. Vi har inte lyckats vinna företagarna, vi har inte lyckats vinna liberalerna och vi fortsätter att tappa även den landsbygd som finns till Moderaterna, Sossarna och SD.

Den externa representationen - alltså förmågan att tilltala väljare - ligger mycket hos partiledaren. De ideologiska och politiska skillnaderna i Sverige är inte så stora, så där är det svårt att profilera sig (såvida man inte gör något radikalt) och även om man tar fram ett skitbra partiprogram som (man tror) att alla skulle älska så hjälper det föga om ingen läser det. Partiledaren måste locka folk att titta på partiet, för att man sedan skall kunna få dem att rösta, eller än hellre gå med.

Man kan likna valrörelser och utåtriktad politik med att ragga enligt "The Game". Där framförs att man behöver visa på ett värde hos sig själv, status eller liknande, för att folk skall vilja ligga med en. För att komma dit måste man dock göra något annat först: man måste skaffa uppmärksamhet. Ett alternativ är "the peacock-theory" (påfågelsteorin) där man skall ha något attribut som är så avvikande/speciellt att det lockar uppmärksamhet (allt ifrån neonbyxor och bling till galna frisyrer).

En partiledare är partiets påfågel (och en jävla massa andra saker). Partiledaren skall locka till sig (positiv) uppmärksamhet så att partiet sedan kan ragga upp väljarna och få dem att vilja rösta på partiet (ja, jag liknade precis röstning vid sex, jag står för det!) .

Ovanstående liknelse har förstås problem, det handlar inte alltid om att ragga på främlingar på krogen. Ibland går det ut på att mysa upp i TV-soffan med sin livspartner sedan 40 år och hindra att den gamla glöden svalnar, då kan man behöva satsa på en mysig Juholt (trots att folk inte verkar vilja mysa med honom enligt dagens metro). För ett litet parti som inte tillfredställs där hemma så lär det dock få handla om raggande förr eller senare.

Det här måste man tänka på när man utser en ny partiledare. Det är väldigt lätt att som partimedlem (och därmed oftast kärnväljare) välja en ledare som är trogen och stannar hemma och myser. Det är lätt att välja någon man känner sig trygg med och som passar perfekt för en själv. Problemet är att om partiet skall överleva så går det inte att blott försöka stärka relationerna med medlemmar och kärnväljare, särskilt inte när dessa är få. Man måste attrahera ytterligare grupper och då behöver man en partiledare som går ut och raggar. Det betyder också att man kanske måste välja bort en hemmamysande partiledare till förmån för en ny och lite mer "exotisk" ledare som kanske inte stannar hemma hela helgerna.

Man måste vara beredd att satsa på en partiledare som kan representera partiet och attrahera väljare utanför kärnväljarlägret.

Just saying.

Hur bör man mäta fattigdom?

2011-04-02T16:39:00.002+02:00

Hela världen har blivit allt rikare, ändå larmas det ofta om hög, ibland ökande, fattigdom. I Sverige har vi haft tillväxt nästan konstant sedan andra världskriget tog slut, ändå envisades en vänsterpartist jag mötte i flera debatter under valet med att vi var den första generationen som hade det sämre ställt än våra föräldrar (mitt svar var att min far verkligen inte växte upp med World Of Warcraft och billig kebab på varannan korvmoj - vi har det definitivt bättre). För lyssnarna måste det här ha varit förvirrande. Är vi rikare eller fattigare än förr?

Anledningen till att vi inte ens kan komma överens om huruvida fattigdom ökat eller minskat beror på att vi använder olika mått på fattigdom. Förenklat använder jag mått på absolut fattigdom (en gräns på köpkraft reglerad efter hur mycket man kan köpa för sina resurser) medan bland annat vänsterpartisten jag diskuterade med (det handlar ej om att han är vänsterpartist, måttet används ofta från högerhåll också) mäter i relativ fattigdom (helt enkelt andel av medelinkomsten hos en grupp). Här skall jag förklara varför relativa mått är dåliga för att mäta fattigdom.
Emedan det absoluta fattigdomsmåttet tar hänsyn till inflation (och i sina mer avancerade former även till tillgänglighet och liknande) så mäts relativ fattigdom helt enkelt i andel av medelvärdet på den avsedda gruppens inkomst (ofta mäts för hela länder, eller globalt). Hur stor andelen skall vara varierar till viss del på ren och skär godtycklighet, men mer beroende på vilket geografiskt område man vill mäta (inom ett I-land kan mindre procentuella skillnader vara mer intressanta än när man mäter för hela världen där stora procentuella skillnader är ett faktum).

Det relativa mått på fattigdom mäter är alltså skillnad i inkomst.Relativ fattigdom minskar när skillnaderna minskar, inte rikedomen (mängden tillgängliga resurser) ökar. Det innebär bland annat att om alla blir fattiga samtidigt så kommer inte måttet på relativ fattigdom att märka det (så länge som skillnaderna mellan fattig och medelinkomsttagare är desamma). Det innebär också att den relativa fattigdomen minskar om alla förutom de som lever under fattigdomsgränsen blir fattigare. Om vi lägger (den relativa) fattigdomsgränsen på 70% av medelinkomsten ("EU och välfärdens Europa", A. Spehar och L. Berg 2011 s. 61) och vi har en förändring från läge A (de fattiga har en generell inkomst X och de övriga har inkomst Y, inom variablerna finns stora skillnader) till läge B ( där X förblir oförändrat men Y minskar) så har ingen blivit rikare (skaffat sig mer resurser), men trots det kommer (den relativa) fattigdomen ha fallit.

Ett ytterligare exempel på hur missvisande ett relativt fattigdomsbegrepp kan vara är att när inkomsten/köpkraften för vissa, eller för alla, ökar utan att den sjunker för någon grupp så ökar enligt (det relativa) måttet ändå fattigdomen.
Om medelvärdet av 10+20 är 15 så skulle fattigdomsgränsen (t.ex. 70%) ligga på 10.5. Om plötsligt bägge grupper (tidigare 10 respektive 20) skulle blir rikare, men de som hade högre inkomst ökar mer än de andra så vi istället har 15+30 med ett medelvärde som blir 22.5 så skulle fattigdomsgränsen ligga på 15.75. Det som har hänt är då att även om alla blivit rikare så ligger den fattigare gruppen längre under fattigdomsgränsen än tidigare (0.75 istället för 0.5). Om man dessutom inte har två tydliga inkomstgrupper utan istället flera grupper som ligger någonstans mellan så innebär det att fler plötsligt räknas som fattiga (t.ex. de som tidigare hade 10.6 och inte räknades som "fattiga", men som ändå blott ökar sin inkomst med 5 och därmed hamnar på 15.6).
För er som ej har lust att läsa räkneexemplet så följer sammanfattning: Alla blir rikare, men skillnaderna ökar vilket leder till att när man mäter inkomsterna så har man plötsligt fler fattiga.
Som vi tidigare sett så kan med det relativa fattigdomsmåttet medföra att rikedom orsakar fattigdom. Om man försöker mäta fattigdom med mål att minska nöden och resursbristen i samhället så kan användandet av ett relativt fattigdomsmått innebära en självmotsägelse som leder till att fel slutsatser dras. Exempelvis kan (som i tidigare räkneexempel) rikedomen i samhället ökas så att nöd och brist minskas samtidigt som man möts av mätning efter mätning som hävdar att fattigdomen ökar. I den offentliga debatten sker detta faktiskt regelbundet. Om man hör till de som menar att (ekonomisk) jämlikhet är ett av de viktigaste målen i samhället så är det onekligen praktiskt om man kan kalla "skillnader" för "fattigdom" och därmed vinna folkligt stöd, de flesta är ju emot fattigdom. Det behöver ej handla om att vissa ideologiska intressegrupper vill vinna poänger, ibland handlar det om okunskap och om att siffror på relativ fattigdom (som både är lättare att ta fram och som tjänar andra syften än att mäta nöd och brist) helt enkelt av en bred allmänhet och okritisk media tas som siffror på fattigdom i allmänhet.

Ett praktiskt problem som kan uppstå är då att man får ett folkligt tryck för att utplåna fattigdom även i dess relativa form, utan att det är den egentliga avsikten. Det kan i sin tur leda till att politiker väljer att agera på ett sätt som ger fina siffror istället för ett som faktiskt minskar nöden och bristen (som oftast mäts med absoluta fattigdomsmått). Att jag som är liberal skriver om detta är inte konstigt. För liberaler är skillnader i samhället sällan ett problem. Däremot är nöd och absolut fattigdom enligt många (inklusive mig) ett stort problem då det minskar människors möjligheter att göra val i livet och därmed vara fria. Samtidigt tycker vi ofta att den enkla lösningen på relativ fattigdom (att ta från de rikare och ge till de fattigare) innebär ett kränkande ingrepp i människors liv och frihet. De som har en marknadsliberal ingång hävdar dessutom ibland att omfördelning inte kommer åt det grundläggande problemet - att de fattiga inte är tillräckligt rika.

Med ett relativt fattigdomsmått kommer man fram till att fattigdomen (som den ser ut i statistiken) faktiskt kan minskas genom att alla blir fattigare (så länge som de som ligger över fattigdomsgränsen blir lite mer fattiga än de som ligger under den). Tillsammans med faktumet att det relativa fattigdomsbegreppet inte mäter levnadsförhållanden, nöd osv. så är ett stort problem just denna självmotsägelsen. När du mäter fattigdom med ett relativt mått så kan du få bättre siffror när alla får det sämre, och sämre siffror när alla får det bättre.

Betyder detta att det relativa fattigdomsmåttet är oanvändbart och dåligt? Nej, det gör det verkligen inte. Måttet kommer till nytta när man mäter social status, hur människor upplever sin situation i förhållande till andra, hur olika typer av politik påverkar vissa grupper i samhället på olika sätt (eventuellt gynnar vissa mer än andra) osv. Alltså när det är skillnader man vill mäta.
Problemet med mått på relativ fattigdom kommer fram när man försöker använda det för att mäta andra aspekter av fattigdom, aspekter som jag och många andra tycker är viktigare. Ett relativt mått på fattigdom säger så gott som ingenting om nöd och brist. I ett rikt samhälle kan man vara fattig och ändå ha råd med snabbt bredband och platt-tv. Till skillnad från absoluta fattigdomsmått så pekar inte det relativa måttet ut de som verkligen är fattiga och har ekonomiska problem, dem man behöver hitta och hjälpa. Istället pekar det ut alla som inte är jämlika, men för många människor är jämlikhet inte så viktigt. För oss är det viktiga att de som har det sämst ändå har det tillräckligt bra för att kunna leva fria och drägliga liv. Det relativa måttet är alltså inte så användbart för att mäta och hjälpa människor ur nöd och brist (fattigdom alltså) och dessutom har det en kraftig bias till förmån för ojämlikheter snarare än fattigdom.

Måttet på relativ fattigdom är egentligen inte alls ett mått på fattigdom. Det är ett mått på skillnader. Skillnad och fattigdom råkar visserligen ofta sammanfalla, men ju rikare ett samhälle blir dess sämre och mer missvisande blir också det relativa måttet. Därför är det absoluta måttet helt enkelt bättre för att mäta fattigdom (så länge som "fattigdom" innebär hur rik man är, inte hur mycket rikare andra är).

För att återkoppla till inledningen så har världen och Sverige blivit rikare, så länge man mäter absolut fattigdom. Våra föräldrar hade det inte bättre än vi har det ( "An Economic History of Twentieth Century Europe" I. Berend 2006, "Världens ekonomiska historia - från urtid till nutid" R. Cameron, L. Neal 2003, "Till världskapitalismens försvar" J. Norberg 2001).

Inte en så jäkla stor grej!

2011-03-28T21:26:00.002+02:00

"Jag gillar inte människosynen" heter en artikel på SvD, den handlar om relationen mellan barnvakter och de som anställer dem. Huvudpoängen är att det tydligen är vanligt att de som betalar barnvakter också ställer ganska höga krav på hur de skall föra sig. Det hela bygger på en tidigare artikel i samma tidning:

"I SvD:s artikel om rekryteringen på en barnvaktsförmedling i Stockholm fick SvD:s reporter delta i hållningsövningar och läsa sig att svara: "tack, gärna" om hon blir bjuden på kaffe. Pärlörhängen, Ralph Lauren-kläder och rosa topp var att rekommendera, enligt rekryteraren. Detta skulle uppskattas i kundfamiljerna som enligt personalchefen är "övre medelklass, överklass och adel".

– Det här är ett typiskt tecken på att det åter är viktigt att markera status inför andra människor. Jag gillar inte människosynen som ligger bakom detta, under ligger att man är en bättre människa. Det påminner väldigt mycket om hur det såg ut i början av 1900-talet när det också var status att ha barnflicka, säger Ulrika Holgersson."

Delvis håller jag med, det är problematiskt när föräldrar får för sig att deras barn skall lära sig vissa beteendemönster och värderingar på grund av att de är "statussymboler". Däremot går mina och Holgerssons åsikter vitt isär på två punkter:

1. Enligt mig är det inte problematiskt att föräldrar ställer krav på de som hjälper till att uppfostra deras barn (jag gillar inte att föräldrar får uppfostra sina barn hur som helst, men jag kan inte tänka mig någon som gör det bättre eller särskilt många regler som inte blott förvärrar). När jag har chansen kommer jag att lära mina ungar sarkasm, en del egoism och att uppskatta skinnjackor, för det är egenskaper och attribut som jag uppskattar och som ofta höjer en människas status i mina ögon. Det Holgersson fruktar som handlar om att överklassmänniskor skulle tycka att de är "bättre" än andra människor behöver faktiskt inte vara så annorlunda från den ganska allmänmänskliga tendensen att föredra andra människor som delar ens egen subkultur (vare sig det handlar om att vara wannabe-adel, hårdrockare eller husvagnsfolk.

2. Den andra punkten handlar inte så mycket om åsikter som om fakta. Holgersson pratar om hur det åter är viktigt att markera status (för överklassen) och hon hänvisar tillbaka till början av 1900talet. Grunden till påståendet tycks vara att:

"När Ulrika Holgersson forskade om insändarsidorna i Svensk Damtidning i början av 1900-talet fann hon upprörda texter om hembiträden som hade dålig hållning, krossade porslin och var grova i mun."

Nu är jag visserligen inte kulturhistoriker, men jag har läst en del litteratur från olika delar av 1900talet och känner att jag är kvalificerad nog att knäppa Holgersson på näsan. Jag är nämligen ganska övertygad om att det inte handlar om en hundra år gammal trend som plötsligt går igen. Inte heller handlar det om en plötsligt mycket mer överlägsen attityd från överklassens håll. Istället för "åter" borde Holgersson använda "ännu". Att det funnits en gruppidentitet och drag hos överklassen där man sökt statusmarkörer och försökt visa sig "överlägsen" människor av lägre klasser är något som pågått under hela 1900talet. Vissa människor har helt enkelt ett behov av att hävda sig och sparka neråt mot andra, eller höja sig själva och sin grupp till skyarna. Jag är övertygad om att under 80talet var sådana här krav lika vanliga som nu, kanske till och med vanligare.

Slutligen: Nej, det här är inte ett tecken på klasspolarisering. Människor som ser sig själva och sitt beteende som bättre än andras finns verkligen överallt och har nog alltid funnits. Ville bara säga det.

Bajs och kärlek

2011-03-27T20:43:00.004+02:00

Nu sitter jag och bajsar. Därför kommer jag att tänka på kärlek. De är ju egentligen ganska lika; att älska och att bajsa. De är bägge grundläggande, medfödda behov som alla människor har (såvida de ej är födda med sjukt grava skador), om man ej uppfyller dem så gör det ont och man mår dåligt uppfyller man dem så känns det dock rätt skönt.

Vissa, mindre poetiskt lagda människor, skulle nog hävda att om man inte bajsar så dör man, däremot kan man leva utan att älska (därför skulle kärlek vara mer som att klia sig). Idag skiter jag i att vara en sådan besserwisser. Bajs och kärlek är ungefär samma sak. Jag bajsar.

Klart slut.

Till Earth Hours försvar.

2011-03-25T19:35:00.003+01:00

Idag kritiserar Magnus Earth Hour i Svd, det är också nog det hetaste som hänt idag (eller så har jag missat något). Hans kritik kokar ner till ett fåtal punkter: 1. Earth Hour gör ingen nytta. 2. Earth Hour sänder egentligen fel signaler (att man skall bekämpa det högteknologiska energisamhället, istället för att stödja och sprida utveckling och effektivisering). 3. Det är bara västvärlden som deltar i manifestationen.

Magnus må ha rätt i flera saker, men i sin poäng har han fel. Earth Hour är fortfarande en bra grej.

Earth Hour är en massiv manifestation och trots att vissa vill ta åt sig äran och hävda sig föra dess talan så är den egentligen ledarlös. Därför kan den inte heller tolkas som en typisk manifestation av en organisation.

Den viktigaste skillnaden är att en manifestation av den här storleken inte kan sända särskilt specifika signaler, istället talar de ett mycket simplare språk. Ungefär: Miljö, bra!!!

Därför är det oviktigt att Earth Hour skulle kunna tolkas som teknikfientlig, det är också oviktigt att den inte gör någon nytta i sig. Det som betyder något är att väldigt många människor, väldigt stora väljargrupper signalerar till politiker på högre nivå att: "Miljö, bra!!!" och det är en signal som till och från faktiskt måste sändas. Sedan får man träta om detaljera i mer ordnade och lämpliga sammanhang.

Angående vilka som deltar så är det ganska självklart att det är i det rika väst som sådana manifestationer sker, för det är här vi kan göra något och det är här det finns ett politiskt klimat mottagligt för sådan lobbying.

Så om manifestationen nu faktiskt spelar roll och har en bra funktion och om de som deltar är de vars deltagande faktiskt kan göra skillnad. Vad är då problemet? Jag kan tänka mig några problem, men jag tror ändå att nyttan är större.

upcomming inlägg

2011-03-17T20:24:00.003+01:00

En sak jag kommer att blogga mer om i framtiden är vilka institutioner som behöver vara demokratiskt valda för att man skall få kalla en stat för demokratisk.

För en vecka sedan snackade jag med en kille som representerade EU-kommissionen. Han hävdade att det inte var odemokratisk att ha en initiativmakt bestående av tjänstemän så länge den lagstiftande makten var folkvald. Lite halvintuitivt tror jag att han har fel, att en demokrati kräver att folket (i teorin folket, det är ju inte riktigt så det fungerar) har inflytande över dagordningen och de förslag som läggs - helt enkelt eftersom den som lägger förslagen har stor makt att manipulera lagstiftarna. Jag skall reda ut det här mer när tentan är färdig. Dessutom kommer jag diskutera huruvida domstolar skall vara valda, ha politisk/folklig representation eller vara helt tjänstemannastyrda. Grundtanken kommer vara att de skall vara tjänstemannastyrda eftersom deras funktion blott är exekutiv - de skall utföra vad riksdagen stiftar lag om (och regeringen lägger förordningar om), det är inte förenligt med ett perspektiv där domstolen skall ta in åsikter - snarare skall den agera så mekaniskt som möjligt efter den information den får. Allt annat vore att sätta en liten grupp beslutsfattare över majoritetens demokratiska beslut och det kan vara lite smådåligt.

2011-03-14T23:37:00.002+01:00

Jag ber om ursäkt för att inte ha skrivit på ett tag, det har varit lite fullt upp det senaste. Det är en tenta på gång, dessutom spenderades helgen med diverse trevliga projekt. Det ena involverade alkohol och snuskiga ord, det andra ett möte i Stockholm om ett nystartat projekt. Utan att säga ör mycket kan jag väl säga att ni som gillar bloggen kommer att älska det.

I övrigt ville jag bara dela med mig av detta citat av Ian Bache (som forskar om sådant här):

‎"The regional level is seen as both large enough to incorporate a strategic perspective, yet small enough o allow "human factors" to work, namely "familiarity, trust and the flow of knowledge between actors""

Koppla detta till det jag tidigare skrivit om varför vi måste överföra kommuners makt till regioner om vi vill se riktig subsidiaritet och federalism i Sverige.

Kärleken och orättvisan.

2011-03-09T22:23:00.004+01:00

I samhället råder en mycket orättvis fördelning av kärlek. Jag antar att detta är uppenbart för alla närvarande - vissa människor får motta långt mycket mer kärlek än andra.

Denna ojämna fördelning är givetvis, enligt egalitära principer, orättvis i sig, men som om inte det vore nog är den moraliskt godtycklig:

Man kan inte hjälpa att man föds in i omständigheter som gör en svårare att älska. Det kan vara allt ifrån ett oävet utseende till att man aldrig uppmuntras tillräckligt att ta för sig av eller införskaffa andra människors kärlek. Oavsett så är det något som man inte själv har så stor kontroll över (särskilt om vi förutsätter att man är determinerad av sin omgivning och sina medfödda egenskaper).

Detta är givetvis ett enormt problem - det finns klara samband mellan att inte få mycket kärlek och att utveckla depressioner, självskadebetéenden och allmänt lidande.

Trots att det finns kärlek nog att räcka till alla så lever några i misär utan samtidigt som andra vältrar sig i överflöd. Det finns en klassklyfta mellan de älskade och de oälskade där de tidigare uppenbarligen exploaterar de senare - hade de inte varit så älskade av så många så hade det funnits mer kärlek över till andra.

När det gäller pengar anses distributiv rättvisa vara en självklarhet: de som har mer skall givetvis omfördela till de som har mindre. Samtidigt är det allmänt accepterat att kärlek är viktigare än pengar. Som random bloggare uttryckt det: "För vem skulle orka leva med bara pengar men saknad efter allt "de andra"??"

Trots detta saknas distributiv rättvisa fullständigt när det gäller kärlek. Då råder istället en stenhård kyla och man hävda att kärlek måste "förtjänas" och "ges frivilligt". Detta är resonemang som man kanske kan förvänta sig av nyliberaler och andra kalla och hårda människor, men tror man på en rättvis omfördelning från rik till fattig, från gynnad till missgynnad så borde detta vara självklart: klyftorna i samhället måste utjämnas - kärlek måste fördelas så att alla får en värdig och rättvis andel!

Det bästa sättet att göra detta är förstås i form av en skatt på kärlek som sedan omfördelas. Alla människor får helt enkelt ge en andel (en tredjedel borde räcka) av sin kärlek till människor som enligt statligt fastställda normer anses behöva det.

Det är viktigt att det är riktig kärlek det handlar om. Vi kan inte acceptera skattesmitande genom att istället ge omtanke, sympati, vänskap eller något annat som inte motsvarar kärlek i värde.

En jämn och rättvis fördelning av kärlek behövs för att rädda de svaga och utsatta i samhället från smärtsamma och ovärdiga levnadsförhållanden och vi kan inte vänta!

-------------------------------------------

Efter att det inkommit klagomål på mitt inlägg så vill jag förtydliga: Detta är tänkt som ett försök att driva med vissa delar av egalitär fördelning liksom med Rawls principer för fördelning. Jag är fullt medveten om att man inte kan likna pengar/resurser vid kärlek och att det är omöjligt att fördela dem på samma vis. Även om jag vore en förespråkare för egalitär (eller annan) fördelning så skulle det inte omfatta känslor eller mänskliga relationer då resurser är opersonliga på ett helt annat sätt än känslor är.

Det kan också formuleras som jag ganska fort fick upptryckt i ansiktet: "Vad tror du att resultatet psykiskt blir för de människor du tänkt att med lagstiftning tvinga att visa känslor de inte har? Inser du inte att det är ett kraftigt psykiskt övergrepp att ägna sig åt någon form av tvång rörande känslor"

Kontentan är alltså: 1. Jag förespråkar inte fördelning av kärlek. 2. Det hela är inte ett gångbart logiskt argument utan blott ett skämt och möjligen ett känsloargument.

Jag ber om ursäkt till alla som inte begrep det.

Jag vill också uppmärksamma på att själva idén är stulen från Robert Nozick.

Om den otroliga moderata framgångssagan.

2011-03-07T09:36:00.003+01:00

Ända sedan månaden efter valet 2010 har det tjatats på bloggar och i tidningar om hur moderaterna är ett nytt statsbärande parti, hur de har förtroende överallt och sedan socialdemokraternas inbördeskrig började: hur alliansen nästan säkert kommer att vinna nästa val såvida inte de röda/rödgröna gör överraskande och fet comeback.

Här finns ett problem. För blott två år sedan tippades alliansens storförlust. Media och statsvetare dissade allt från politik och hur den presenterades till hur fula partiledarna var.

Nu sitter alliansen i minoritet, har misslyckats med en del svåra frågor osv. Därför hävdar jag att det som syns i opinionsmätningar inte är moderaternas styrka utan Sossarnas löjliga vekhet.

Folk skyr och flyr S så länge de strider inom partiet. Kanske kommer de aldrig att återhämta sig. En sak är jag dock säker på. När dammet lagt sig och S står med en ny stark partiledare kommer flyktingströmmarna ej längre gå till M. Det moderata monstret kommer visa sig vara ett överdrivet uppblåst ballongdjur som bara väntar på att spräckas.

Motion om filosofi med barn [utkast]

2011-03-03T12:15:00.002+01:00

Ännu en motion till CUF:s förbundsstämma, beroende på hur bra den blir kanske den skall användas vidare. Just filosofi med barn är nämligen något som verkar ha enorm potential.

"Motion angående Filosofi med barn som skolämne i lågstadiet

Sveriges skola är inte längre den bästa i världen. Vissa menar att det beror på att skolan blivit allt för flummig, de vill gå tillbaka till en tidigare svensk skola som låg i topp. Det var en skola som utmärkte sig med att läraren hade makt och eleverna pressades till att lyda och prestera. Det var också en skola som kanske låg i tiden, men som vi i verkligheten aldrig kan få tillbaka.

Det var inte förrän 1979 Sverige förbjöd barnaga, så man kan spekulera i att det inte är konstigt att ungarna födda under 70talet fortfarande kunde tvingas till disciplin och lydnad. Detta var dock förr och så kommer det aldrig att bli igen. Dagens ungdomar är frihetsivrande, svarar illa på tvång och är ytterst medvetna om att de har rättigheter.

För att åter göra svensk skola till den starkaste behövs en ny approach, något som inte är antingen tvång eller daltande flum. Istället för att vifta med piskan eller moroten bör vi bemöta eleverna med respekt.

Under 90talet började en grupp forskare i Sverige experimentera med ett skolämne för lågstadielever som redan fanns i USA. Trots goda resultat så fick det inget genomslag (i Norge däremot är det en växande trend). Detta ämne kallades ”filosofi med barn”. Den grundläggande principen är att istället för en auktoritär lärare som säger åt barnen vad de skall läsa, skriva eller räkna ut så sitter de som jämlikar i en grupp, med en lärare som för ordet. I dessa grupper får barnen diskutera allt från sensmoralen i sagor till vilken bild som är finast eller vad som gör att man trivs o.dyl. Lärarens uppgift är att se till att samtalen är ordnade, att barnen inte överröstar varandra och att de försöker att argumentera för sina åsikter. [1]

Eleverna uppmuntras att tänka själva och att kritisera, de lär sig att allt som sägs inte är sant och att det finns olika perspektiv. Det som gör Filosofi med barn till mer än bara en pratstund är dock resultaten. Ämnet har visat hjälpa barnen att utvecklas i andra ämnen.
”I jämförelse med jämngamla elever i andra klasser har eleverna i försöksklassen lättare att argumentera, motiverar sina uppfattningar bättre, formulerar sina ståndpunkter bättre i skriftlig form, uppnår ett avsevärt intentionsdjup, när de ställs inför ett matematiskt problem, är mer självständiga och mindre auktoritetsbundna, har större förmåga att gemensamt resonera sig fram till lösningar av problem osv.” [2]

I dagens informationssamhälle är vi överflödade med fakta. En mobiltelefon ger tillgång till mer information än ett skolbibliotek. I framtiden är skolans viktigaste uppgift inte att få barn att komma ihåg allt utan att lära dem att hantera det. Allt som står på internet är trots allt inte sant. De barn som lyckas i framtiden är de som kan tänka fritt och kritiskt och de som inte är rädda för att bli utskällda när de gör så. Det är också detta man lyckats uppmuntra i ”Filosofi med barn”.

Därför yrkar jag på att följande text införs i sakpolitiska programmet under kapitel 6.2 Grundskolan:

”Elever bombarderas dagligen av enorma mängder information, att redan tidigt lära sig vara kritisk till den är viktigt. Det är också viktigt att skolan inte blott är en plats där man blir fostrad av en ledarfigur. Skolämnet ”Filosofi med barn” i skolans första årskurser har visat sig öka elevers självständighet, förmåga att argumentera och lösa problem tillsammans – egenskaper som hjälper barn att bli fria och tänkande individer som är bättre utrustade för att klara sig i dagens informationssamhälle. CUF anser att ”Filosofi med barn” bör vara ett ämne alla elever i grundskolans första år har tillgång till.”

Andreas Eriksson CUF-Sjuhärad.

[1] Filosofi med barn – reflektioner över ett försök på lågstadiet (Bo Malmhester och Ragnar Ohlsson)

[2] A.a. s. 345"

Internet är en "trygg zon"

2011-03-02T10:36:00.003+01:00

Jenny Stiernstedt skriver på DN om Per Hellqvists tips över hur man skall hålla sina barn säkra på internet. Detta är en av de första balanserade och vettiga artiklar jag läst om säkerhet på internet. Per föreslår nämligen säkerhetsfilter, att som förälder bli medlem på samma sidor som ens barn och att polisanmäla brottslig verksamhet. Allt detta är bra. Bara man kommer ihåg att ta bort säkerhetsfiltren när barnen blir gamla nog, enligt mig bör 12-åringar kunna surfa efter porr.

Ett felslut som görs i artikeln är dock att hemmer inte längre är en "trygg zon" för barnen. Felslutet ligger i att internet skulle vara något annat än en trygg zon.
"Han påminner om att det i normalpopulationen finns några procent som kan tänkas uppföra sig illa. På internet – där två miljarder människor möts – blir några procent genast ett ganska stort antal."

Det är sant att det finns arslen på internet, många av dem hänger på 4chan och är tokroliga. Det relevanta är dock att de är jättelätta att undvika. Till skillnad från ute i AFK löper man nästan aldrig risken att bli "påhoppad" av ondskefulla främlingar och de få som faktiskt "hoppar på en" kan i de flesta fall säga något elakt som man kan radera. Särskilt sedan "communitys" vuxit på bekostnad av öppna chattrum har möjligheten att själv filtrera bort det oönskade och svårigheterna för farliga element att tränga sig på ökat.

Internet är en trygg zon, jag vet för jag tillhörde den första generation som verkligen vuxit upp där (bredband och ständig datortillgång sedan jag var 12 och innan dess en dator i huset med modem och någon timmas internettid om dagen ifall jag ville). Så gott som alla de hot som äldre experter teoretiserar fram är sådana som undviks om man bara har lite sunt förnuft - det är vad man bör lära sina barn.

Centerpartiets framtid och de landsbygdskonservativa

2011-02-28T15:36:00.005+01:00

Jag har undvikit att skriva om centerpartiets framtid så mycket jag bara klarat av. Anledningen är att det är ett explosivt ämne och vi har partister som drar åt alla håll (verkligen alla håll). Ofta utan någon hänsyn till annat än sina egna åsikter.

Bara för att klargöra det: jag är nyliberal och jag vill inte ha ett nyliberalt centerparti. Nu när jag fastslagit att detta inte är ett raljerande om min privata utopi så kan jag komma till min poäng istället:

Politiska partier är nästan odödliga (Peter Mair nämner detta i "Party System Change" - en bok som alla som diskuterar hur partier kan och bör utvecklas måste läsa), men ibland dör de. De dör när de varken lyckas anpassa sig efter väljares önskningar eller övertala väljarna om att deras inriktning är den bästa.

Centerpartiet är ett parti som faktiskt riskerar att dö. Vi är inte det minsta partiet i Sverige, men vi är det parti som har minst fanatiska anhängare. I Boken "Regeringsskifte" av Sören Holmberg och Henrik Oscarsson antyds dessutom att vi har flest väljare som skäms för oss (Centerpartiets väljare är mindre benägna att berätta om sitt val jämfört med andra partiers väljare).

I diskussioner om centerns framtid så är de flesta överens om att något behöver ändras, men vad som skall ändras är mindre klart. En sida som märks är dock de jag bäst kan beskriva som "landsbygdskonservativa", generellt tycker de att centern var bättre förr och att det är svängningen mot federalism, marknadsliberalism och liknande styggelser som orsakat centerns fall. Givetvis blir det svårt för dem att förklara hur vi haft sämre väljarstöd strax innan denna svängning skedde.

Den trend som bäst motsvarar det fallande väljarstödet är minskningen av människor som antingen lever på landsbygd eller är engagerad i så kallade landsbygdsnäringar (jordbruk/skogsbruk försörjer nu några enstaka procent av Sveriges befolkning, och de som bor på landsbygden har internet och är egentligen inte så olika stadsbor).

Jag säger inte att landsbygden är oviktig, jag är trots allt centerpartist. Däremot hävdar jag att den landsbygdskonservativa gruppen inte längre förstår vad landsbygden är. Dessutom menar jag att landsbygd inte är något som skall subventioneras utan något som skall kunna finnas eftersom folk faktiskt vill leva där och lägga sina pengar på den. Vårt politiska ansvar är att se till att det finns infrastruktur och liknande som gör liv utanför de stora städerna och centrala regionerna möjligt - resten är upp till de boende.

Det finns i alla fall en del av landsbygden som är skogsmaskiner och kossor och här har de landsbygdskonservativa ofta bra insikt (även fast vissa är torpare som inte ens sett en modern mjölkningsmaskin). Det finns dock en annan del som består av tjänster kopplade till kossorna och skogsmaskinerna, denna del drivs som små företag och dras med samma hinder som småföretag i hela Sverige (höga skatter, dåliga försäkringssystem, anställningshinder osv. snarare än pressade spannmålspriser).

Sedan finns det en större del av landsbygden: småorter med ett antal tusen invånare kring någon gammal järnväg eller industri eller en pendlingsrutt till en stad. I dessa små städer bor de flesta som nu lever på Svensk landsbygd och dessa är tack vara internet, TV och högskoleutbildning precis samma befolkningskategori som de som lever i städerna. Även denna grupp hotas av centralisering, men inte heller de behöver få bättre betalt för träden de fäller. Nej, de behöver ha råd att ha sina närbutiker kvar (skatter och löneavgifter är problemet), möjlighet att snabbt ta bilen till sjukhuset eller bussen till jobbet (infrastruktur) och ordentlig internetförbindelse.

Den nuvarande landsbygden ser väldigt annorlunda ut jämfört med den som centern kramade under 70talet och som de landsbygdskonservativa längtar tillbaka till. Den nuvarande landsbygden behöver inte kramas som fordonsindustrin, den behöver inte aktivt bidragsstöd och satsningar på spridda offentliga verksamheter eller utflyttade myndigheter. Som läget ligger just nu behöver inte heller denna landsbygd centerpartiet.

Om Centern skall förbli ett parti med landsbygdanknytning (av valfritt skäl) så är inte ett steg tillbaka en lösning, istället måste vi gå framåt med nya strategier och lösningar. Personligen tror jag att dessa handlar om skattesänkningar och modern infrastruktur. Någon gång i framtiden, eller på facebookchatt (Andreas Kent Eriksson) kan jag motivera varför.

//Ha det bra.

Priset för att dricka.

2011-02-26T23:59:00.003+01:00

Igår var jag på Stars n Bars och såg tre metalband, det första var bra.

Detta är inte relevant, jag ville bara antyda att jag har ett socialt liv utanför politiken.

Vad som är relevant är att jag tidigare på dagen handlade på systembolaget. Eftersom White och Black Russian är världens bästa drinkar så köpte jag vodka och Kaluha (om någon föreslår att ni använder Amarula istället - lyssna inte!). Totalt kostade två flaskor alkohol mig lite över 440 kr.

Det är det relevanta: alkoholpriserna. Alkoholen i Sverige är verkligen svindyr. De huvudsakliga motiven är att minska alkoholkonsumtionen och motverka alkoholismen (i Sverige behövs särskilda åtgärder för det, som bekant har vi Svenskar nämligen en mystisk annorlunda alkoholkultur som gör att vi ser alkohol och tänker: "I can haZ! Omnomnomnomn!!11!! ett").

Saken är den att alkohol liksom basmatvaror är sådant som folk är beredda att köpa trots att priserna är höga. Istället för att minska alkoholkonsumtionen minskar man annan konsumtion och lägger pengarna man sparar på sprit. Därför är Sveriges fattiga alkisar fortfarande fulla, trots att de enligt politikerna inte borde ha råd med sprit.

Min poäng här är att höjda pris på alkohol inte sänker konsumtionen nämnvärt. Istället gör priserna fattiga grupper fattigare. Särskilt studenter och bidragstagare lägger pengar som de kunde använda till att höja sin levnadsstandard till att istället betala skatt på vodka och öl.

För en medelålders Svensson som har en flersiffrig månadsinkomst och som kan ta bilen ner till Tyskland till och från är alkoholpriser ett litet problem. För oss andra är de ett svart hål i våra plånböcker.

Alkoholpriserna hålls höga genom skatt och det är en skatt som är uthärdlig för hög- och medelinkomsttagare, men en fet känga i pungen på låginkomsttagaren, trots att hen bara vill blanda drinkar under förfesten innan sitt månatliga besök på krogen. Skatten på alkohol = Fail.

Motion till CUF:s förbundstämma

2011-02-23T12:29:00.002+01:00

Motion angående att reducera Sverige till en valkrets.

I Sverige har vi 29 valkretsar. Den Gotländska är så liten att de blott skickar två personer till riksdagen, en från vartdera av de två största partierna. I praktiken får alltså en sosse 50% av Gotlands mandat, oavsett hur många som röstar på henom. En mer normal valkrets som Norrbotten skickar 9 representanter och får dessutom utjämningsmandat. Givetvis är det mycket trevligare att tillhöra det tredje eller fjärde största partiet om man bor i Norrbotten. Detta system har några problem:

Tänk dig att du vill rösta på en liberal ekonom till riksdagen, eftersom du tycker att sådana behövs, eller tänk dig att du vill rösta på någon annan som tillhör livets ord, eftersom du är troende. Nu råkar du tyvärr bo i fel ände av landet, så i din valkrets finns inga liberala ekonomer, bara massa bönder och Sossar, eller så kanske alla kandidater här är ateister och smörgåsbordskristna. Vad gör du då? Jo, om du vill rösta så tvingas du av systemet att välja den näst bästa, eller den minst dåliga kandidaten, trots att det 30 mil bort finns både liberala ekonomer och religiösa. På så vis begränsar valkretsarna din rätt att rösta in den person som bäst kan representera dig i Sveriges riksdag bara för att ni råkar bo i olika delar av samma land.

Man kan hävda att vi medborgare tillhör våra regioner och att det därför är okej att regionerna representerar oss i riksdagen. Detta är dock fel. Demokrati innebär att de som är bundna av en lag skall vara med och påverka den och det är staten som stiftar lagarna. Alltså är det staten som varje individ har demokratisk rätt att påverka. I en representativ demokrati innebär det att varje enskild väljare skall ha möjlighet att rösta på någon som representerar henom där. Regionen eller valkretsen är blott ett mellansteg och om den inte klarar att garantera människor denna grundläggande demokratiska rätt så har den uttjänat sitt syfte. En gång i tiden när det kostade löjliga summor att ringa från Örebro till Stockholm och människor var väldigt bundna till sitt hem, då var valkretsen ett bra redskap för att man skulle kunna rösta på lokala politiker som man kände till. Nu när man på en hundradels sekund kan chatta med en Skåning, trots att man bor i Haparanda (ingen idé att ringa, man fattar inte vad de säger) och medborgaren inte längre är bunden till det lokala så har valkretsen istället blivit ett politiskt fängelse där individers fria vilja offras på det geografiska, nu ickeexisterande, kollektivets altare.

Att avskaffa valkretsarna är inte att ge upp decentraliseringen, beslut skall fattas så nära folket som möjligt. Kommuner skall besluta i sitt område, regioner skall besluta i sitt och riksdagen skall besluta om saker som ligger på hela landets nivå, men när det gäller beslut för hela landet så är vi också medborgare i hela landet och var man bor skall inte minska ens möjlighet att påverka sådana beslut med sin röst.

Att göra om Sverige till en valkrets handlar om att erkänna väljarens rätt att rösta på vem hen vill som bor i samma land. Obunden av påhittade gränser som tvingar hen att rösta på en snubbe från grannorten vars namn hen aldrig hört innan. Att systemet dessutom blir mer proportionellt är blott en bonus, om än en viktig sådan.

Därför yrkar jag på att satsen:

”Det Svenska valkretssystemet är omodernt och inte anpassat för människor som med ett par knapptryck kan kommunicera över hela landet. Valkretsarna förnekar människor deras rätt att rösta på vem de vill till Sveriges riksdag och tvingar dem istället att rösta på okända småpolitiker från grannorten. Detta är inte rätt och det är inte ett fritt val. Därför anser CUF att Sverige skall göras om till en enda valkrets.”

Införs på lämplig plats i demokratikapitlet i sakpolitiska programmet.

Andreas Eriksson CUF-Sjuhärad.

Om valet, omvalet alltså.

2011-02-20T13:52:00.003+01:00

Det kommer att bli omval i Västra Götaland. Enbart till regionen, men likväl omval!

För sossarna lär detta bli ett försök till revansch - de kommer ha en ny partiledare som behöver visa upp sig. För borgarna är det en chans att stärka sin makt i en av Sveriges viktigaste regioner.

Om detta val vill jag säga två saker, först vill jag kritisera hur demokratiskt det är. Därefter vill jag anmärka lite på hur man vinner - med särskild fokus på mitt centerparti.

1. I förra valet slarvades ett antal röster bort vilket gav de röda fördel. Ur demokratiperspektiv är det problematiskt att ett antal människors röster inte räknas och att det ger poäng till "fel" sida. I ett omval får vi räkna med ytterst lågt valdeltagande (jag har gissat på runt 20%), det innebär att hundratusentals människors röster inte räknas - eftersom de inte röstar. Jag tillhör inte de som whinar över hur lågt valdeltagande är dåligt för demokratin, inte så länge alla har frihet att rösta, men när det närmar sig 20% så har faktiskt de en poäng. Det är lite problematiskt för demokratin.

2. Eftersom väldigt få kommer att rösta så handlar inte valet om att vinna nya väljare. Istället handlar det om att få de som röstade i förra valet att komma och rösta igen. För mitt eget parti skulle jag därför rekommendera kampanjer riktade till de som redan röstar på oss - där de uppmanas att inte ligga på sofflocket.
Den dominerande sakfrågan i valet kommer att bli sjukvården, för det är allt folk vet om regionen. Jag menar att vi skall hålla oss på säkert avstånd från den och prata om andra frågor. Att kriga med Sjukvårdspartiet, Kristdemokrater, Sossar och Moderater om sjukvårdsfrågan är nog ett strategiskt självmord.

Förutom detta så har det kommit in önskemål (okej, jag har önskat) om att jag skall skriva mer om mig själv. Vi kommer dit.

Vill du att en montör från volvo lagar dina tänder?

2011-02-18T20:33:00.006+01:00

Att vara riksdagspolitiker innebär att man tar på sig ett avancerat och krävande jobb. Många riksdagsledamöter jobbar upp till 60 timmar i veckan eller mer, dessutom har de ofta interna roller inom sina partier som tar än mer tid (vissa riksdagspolitiker skriver deckare och hänger i USA).

Att vara politiker är ett yrke(!) och dessutom ett svårt sådant. Man tar ställning till, eller till och med leder frågor om hur riket skall administreras, om hur vår sjukvård skall se ut, vilken typ av infrastruktur som är bäst och vad människor får/inte får göra med sitt liv och sina pengar. Riksdagsledamöter bestämmer till och med om homosexualitet är en sjukdom eller inte. Det är en sådan tur att våra Svenska politiker är välutbildade, både i att skriva lag, i politiska system och i att reda ut följderna av sina beslut.

Eller vänta.

61% av männen och 64% av kvinnorna i riksdagen har utbildat sig efter gymnasiet (några har f.ö. inte ens gått ur gymnasiet), av dessa har 43% av männen och 45% av kvinnorna gått tre år eller längre (siffror från SCB, s. 9). Inte ens hälften av riksdagsledamöterna har haft tid att ta kandidatexamen och flera av de som haft tid har inte gjort det, ändå är det ungefär 4% som är yngre än 29 år. Man kan se det på två sätt. Det första är att politiker är mer än dubbelt så välutbildade som folket i stort (ca 27% har läst på universitet och ca 15% har läst mer än tre år), även när man räknar bort barn och gymnasieungdomar. Det andra är MINDRE ÄN HÄLFTEN AV VÅRA RIKSDAGSLEDAMÖTER HAR 3 ÅRS STUDIER EFTER GYMNASIET.

Jag väljer det senare sättet.

Om du slumpar så är chansen större att får en outbildad politiker än en utbildad.

Låt oss reda ut poängen med att ha utbildade politiker då.

Som politiker måste du ta ställning till lagförslag som påverkar hundratusentals eller miljoner människor. Du skall ta ställning till förslag som kommissioner av högutbildade tjänstemän eller experter inom lobbyorganisationer tagit fram. Du skall bedöma om deras fakta är relevant, om deras argument är bra och huruvida de är förenliga med demokratiska eller ideologiska principer. Du skall åtminstone vara medveten om ifall deras förslag går ihop med grundlagen. Allt detta för att vi inte skall få totalt tjänstemannastyre och kaotisk affektokrati (har du inte koll på förnuftsargumenten så är det lätt att falla för känsloargumenten) och så kan vi ju fan inte ha det!

Att vara politiker är ett jobb och ett jobb som kräver särskild kompetens. Att vara folkvald betyder visserligen att du får sitta i riksdagen, men det betyder fan inte att du är kompetent nog att göra det. Om du skall åka flygplan, vem väljer du? Den som är utbildad flygkapten eller den som ser bäst ut i TV? När du väljer bank, går du då ut på gatan och ser vem som lovar att ge dig mest pengar tillbaka för att hålla dina surt förvärvade stålar eller går du till en ekonom? När du skall bygga hus, låter du grannarna skriva upp sig på en lista för att sedan låta släkten rösta om vilken av dem som skall bygga det eller hyr du in en firma med specialister?

Om du vill få något ordentligt gjort, skulle du ge uppdraget att göra det till snyggaste bästa klåpare eller skulle du leta rätt på ett proffs? Skulle du det? Skulle du!?!

Som du kanske märkt så finns här alltid ett alternativ som per automatik dumförklarar dig. Välj inte det, snälla.

Demokratin är dum, den gör inte skillnad på en bra och en dålig kandidat. Det är därför det är vi, väljarna, som är demokratins förnuft. Det kan vara värt nästa gång ni överväger att rösta in en snickare att företräda er när skatten på det ni tjänar skall beslutas om.

Och bli inte förvånad när en "Djurskötare/lantbruksavbytare/|personlig assistent" från Västra Frölunda lägger en motion om hästens betydelse i samhället.

STP

2011-02-18T10:27:00.003+01:00

För strax över en vecka sedan hände det sig att sex liberaler och några konservativa möttes upp på Järntorget. Sin vana trogen blev er kära skribent en aning försenad. Vi samlades upp för att hålla det första STP av många.

STP är akronymen för "Student Tea Party" (som inte på något vis är kopplat till tea-party-rörelsen) och är en regelbunden kväll då unga Göteborgare med ett politiskt intresse som närmar sig den blå planhalvan (eller de som orkar med att festa med borgare) samlas och dricker te (eller öl) och talar om politik och alla andra samtalsämnen som te (eller öl) kan locka fram.

Denna första dag begav vi oss in på Andra Långgatan mot det pittoreska och något udda tehaket "Kellys". Det tog dock inte lång tid att känna oss en aning malplacerade, så för att smälta in övergav vi tanken på te och valde istället öl.

Om bravaderna på Kellys finns mycket att säga, som ändå kommer förbli osagt. De saker jag kan förtälja för offentligheten är att vi lyckades bilda ett parti inför GÖTA-studentkårs kårval (tillhör ni samhällsfakulteten så rösta gärna på mig, jag står på listan för "Kapitalistiskt Initiativ"), att ett par damer med tveksamma intentioner bad Joakim att förevisa sitt könsorgan och att jag missade sista vagnen hem och fick gå till Brunnsparken.

På det hela taget, en mycket lyckad kväll.

Vi skall ha kakan och äta den!

2011-02-15T11:45:00.002+01:00

Sossarnas kriskommission har slutligen lyckats producera en massiv lunta text om vad partiet gjort fel i valet och hur de skall bättra sig i framtiden. Nu skall jag uppmärksamma vilka fel kommissionen har gjort (åtminstone i SVD:s återgivning):

"Med tanke på de stora skattesänkningar som genomförts på senare år, utesluter kommissionen inte att det krävs ett större skatteuttag för att klara de stora investeringar som behövs för att klara välfärd, klimat, infrastruktur och bostadsbyggande"

Fel nummer 1: högre skatter för att bygga ut/klara bostäder, infrastruktur, klimat och välfärd - detta är precis vad Socialdemokraterna lovade under valet och inte fick mandat för. Det enda framgångsrika partiet på vänstersidan var MP som var ytterst otydliga med vad de ville göra av skatten, förutom att de ville ha en grön skatteväxlning (de borde verkligen hänga med borgarna lite oftare).

"Skattesystemet ska, enligt rapporten, bygga på breda skattebaser och utformas så att det skapar fler jobb, investeringar och hållbara utveckling"

Fun-fact/fel nummer 2: De breda skattebaserna är skatt på arbete, skatt på konsumtion och skatt på anställningar. Denna typ av skatteuttag utgör också ett negativt incitament för ekonomin och dämpar viljan att anställa och investera (vilket i sin tur kan dämpa den hållbara utvecklingen, förutsatt att den är beroende av ekonomisk framgång - vilket det i alla fall finns indikationer på).

"Kommissionen efterlyser också en rörligare och mer flexibel arbetsmarknad, utan att försämra för vare sig anställda eller arbetslösa. Bättre utbildningsmöjligheter ska ge individen möjlighet att ställa om"

Fel nummer 3: Sossarnas tolkning av "försämra" innebär "minska anställningstryggheten", men dagens anställningstrygghet medför en kraftig inlåsningseffekt (som f.ö. gör det svårare att få arbetslösa i arbete - man vill ha goda referenser innan man vågar låsa fast sig i en ny anställd). Inlåsning är motsatsen till rörlighet, men man vill ju ha kakan och äta den. Utbildning är faktiskt en lösning som räcker en bit (men långt ifrån hela vägen), synd bara att detta inte är unikt för S, alla vill ha mer utbildning (utom möjligen SD).

"S rekommenderas också att bygga ut kollektivtrafik, vägar och järnvägar för att underlätta näringslivets transporter och gynna regionala arbetsmarknader"

1 rätt! Fast lovade man inte detta under valet?

"Arbetstiderna håller på att bli ett stort arbetsmiljöproblem, skriver kommissionen. Ofrivilliga deltider samt obekväma och oregelbundna arbetstider slår främst mot kvinnor och nya på arbetsmarknaden"

Fel nummer 4: Stämpelklockan och industribandet existerar knappt längre. Att vilja skapa jobb och samtidigt inte låta företag anställa för de tider då de faktiskt behöver arbetskraft går helt enkelt inte ihop. Äta kakan och ha den kvar?

"När landets kommuner har veto när det gäller vindkraftverk, hur kan det komma sig att de inte har det när det gäller etableringen av nya skolor?"

Vindkraftverk väsnas mer? Fast frågan är vettig, varför har kommunerna veto när det gäller vindkraftverk?

"- Jag tror det var ett gigantiskt misstag att vända bort blicken från att folk befann sig utanför arbetsmarknaden."

Skälv tror jag att det var ett gigantiskt misstag att vända bort blicken från alla de människor som befann sig på arbetsmarknaden, hade en ganska typisk hög Svensk lön och nu själva ville ansvara för hur de använde den. I äkta sossemanér lär ju tyvärr inte fokus på de arbetslösa innebära mer än höjda bidrag och stödjobb.

Det tycks mig tyvärr som att socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik handlar om att bygga upp A-lag (de som har skaffat sig välbetalda jobb i privat sektor, eller som chefer), B-lag (de som knegar i det offentliga) och A-lagare (de som får bidrag men i övrigt tvingas sitta på bänken med var sin folköl). Om kriskommissionen vill fortsätta med detta så lär Alliansen få regera en tredje mandatperiod.

Skadeglädjens dag

2011-02-14T10:59:00.007+01:00

I samband med internationella kvinnodagen talas det ofta om att man skall ha en internationell mansdag. Ett av de många svar åtminstone jag brukar få är att "män har ju alla de övriga dagarna". Jag kan hålla med om att det är menlöst att dedicera en särskild dag till de som varje dag gynnas av själva livet.

En annan grupp som verkligen dricker av livets nektar är de förälskade paren. Ni vet vilka jag menar, de där som håller hand. De som klär sig i matchande kängor och verkligen trycker upp sin lycka i ansiktet på alla oss som är olyckligt kära, befinner oss i dåliga relationer eller inte skulle känna igen kärlek om den så fladdrade upp i ansiktet på oss och sköt rosa hjärtan i våra ögon. Idag är det dessa pars dag.

För att citera min vän Joakim: "Jag förstår inte varför alla behöver en speciell dag för att visa sin kärlek? Är det så svårt att visa den varje dag så ni måste schemalägga den? Löjligt." De förälskade har verkligen varje dag som sin dag. "Alla hjärtans dag" är ett onödigt påfund och den brukar beskyllas för att handla om att sälja rosa och röda saker som annars aldrig går ur lager.
Alla hjärtans dag är dock mer än så. Alla hjärtans dag är den dag då inte bara de kära, utan hela samhället samarbetar för att pressa upp andras kärlek så långt upp i våra ansikten att den kväver oss. Ibland undrar jag om alla hjärtans dag inte är den dag då alla de förälskade kan vara skadeglada åt alla oss som inte har skäl att delta i firandet.

De förälskade har liksom männen alla årets övriga dagar. Samtidigt finns en enorm grupp som inte har en enda dag, som behöver sin egen "internationella kvinnodag". Denna grupp är vi som i dagläget snarast hånas. Vi som just nu inte har lyckan av en bra förälskelse. Det skulle kanske behövas en "Brustna hjärtans dag", den kanske kan ligga på hösten, eller blott en "alla singlars dag". Fast jag antar att det skulle bli en allt för mörk eller spritfylld (eller grunkande) tillställning och att näringslivet skulle finna det för svårt att kränga rosa plyschbjörnar

Andra om detta: Hannes Hervieu

De rättslösa del 1 - våld och hot

2011-02-09T16:48:00.004+01:00

Sverige har länge varit en demokrati väldigt noggrann med att tillskriva människor så kallade "mänskliga rättigheter", enligt många (däribland jag) ger vi människor lite för många rättigheter. Så många att vissa "nya" rättigheter plötsligt trumfar de grundläggande (frihet, liv och egendom).

Under hela Sveriges historia finns dock en grupp vars rättigheter alltid legat långt efter de andras, de garanteras inte ens rätt till frihet och egendom. De går vanligtvis under namnet "barn", men populära skällsord som "ungjävlar", "skitungar" och "jävla fitthuvuden" används frekvent och är accepterade i det allmänna språkbruket.

Det är om denna grupp och det förtryck den utsätts för som jag skall skriva. Den första delen handlar om våld och hot.

1979 förbjöds slutligen systematisk misshandel mot barn av deras föräldrar. Tidigare hade denna typ av misshandel utgjort en stadig del i familjerelationerna i landet och det i flera kretsar var det helt socialt accepterat att använda misshandel och tortyrliknande behandling för att tvinga barnen att acceptera regler uppsatta av föräldrarna liksom för att genom aversiv betingning prägla dem att acceptera föräldrarna som auktoriteter (oavsett de förtjänat denna position eller ej) och visa vördnad och undergivenhet mot dem. Förbudet mot så kallad "barnaga" innebar plötsligt att barn fick ett skydd mot våld från vuxna nästan lika utsträckt som det skydd andra vuxna åtnjuter, ännu är dock vissa former av misshandel så som att orsaka vanmakt (inlåsning, isolering, fasthållning under längre tid) lagligt.

Ett rättsligt skydd som barn inte åtnjuter är det mot våld från andra barn. Detta skydd är sällan så relevant för vuxna då de ofta är tillräckligt fysiskt överlägsna för att klara sig själva. Barn däremot är ytterst sårbara och tvingas dessutom (av statlig makt) att spendera en enorm andel av sin vakna tid tillsammans med andra barn.

På grund av att barn uppnår straffmyndighet först vid 15 års ålder är det rättsliga skyddet mot barn under 15 år nästan obefintligt, oturligt nog sammanfaller detta med den period av ett barns liv då det är benäget att agera på våldsimpulser och inte hunnit bli ordentligt insocialiserat i samhällsnormer så som icke-våld ännu. Dessutom har barn ofta inte hunnit utveckla sin empati, eller sin förståelse för hur mycket skada de kan orsaka så väl ännu.

Som barn spenderar du alltså fram till 15 års ålder dina vardagar instängda i en byggnad med människor som visar det som bland vuxna skulle klassas som psykopatiska tendenser. Utan att någonsin ha lagen fullständigt på din sida.

Samhällets allmänna inställning till detta verkar vara "Jobbigt läge, du växer ifrån det".

Denna attityd märks i hur mycket så kallad "mobbning" som inte anmäls (2006 anmäldes 886 fall, jämför med Aftonbladets uppskattningar av hundratusentals offer). Mobbning är den eufemism som vanligtvis används för att bortförklara barns misshandel av varandra som oskyldig lek. Trots att det ofta rör sig om saker som hos vuxna klassats som tortyr, misshandel eller sexuella trakasserier. Till den mest omtalade och relativt accepterade mobbningen hör "doppning" som om den utförs rätt påminner om "skendränkning" (en populär tortyrmetod), men även klassisk misshandel genom slag och annat våld är inget ovanligt. Även fasthållning/inlåsning i exempelvis klädskåp och stöld av kläder och ibland tvång mot offret att förnedra sig på olika vis med sexuella implikationer är långt ifrån ovanligt. Slutligen är olaga hot och förtal inget ovanligt.

Alla dessa typer av misshandel anses ytterst seriösa när vuxna utsätts för dem. Ur egen erfarenhet kan jag dock intyga att när det gäller barn så anmäls misshandeln ofta inte alls och än mer sällan leder det till en polisanmälan. Jag har själv försökt anmäla en person för misshandel efter att han spöade på mig rätt ordentligt i grundskolan, det ledde till ett kort förhör med en polisman och inget mer. Dessutom fick anmälan gå via min familj då skolan inte ville ta tag i en sådan fråga. Att mobbning inte tas närapå lika seriöst som misshandel mellan vuxna går knappast att ifrågasätta. Att vi inte tar det på närapå lika stort allvar är fruktansvärt.
För dig som ännu tvivlar så är detta ett sorgligt exempel: en sexårig kille blev knivhuggen, enligt förskolan är det en "liten incident".

Sammanfattning:

Jämfört med vuxna åtnjuter barn ett väldigt svagt skydd mot misshandel och liknande brott så länge förövaren är jämnårig. Orsakerna spekuleras inte i här. Detta är ett av många skäl till att barn är "De rättslösa".'

Metro 11-02-09

2011-02-09T13:50:00.002+01:00

Idag begick jag ett enormt misstag: trots att jag hade en ryggsäck full med böcker så tog jag ett ex av metro och läste det.

Jag gör sådant ibland eftersom jag är en deprimerad jävel med självskadebeteenden, eller möjligen eftersom jag vill se vilka nyheter andra människor läser. Det finns f.ö. en teori om att jag är masochist.

Nåväl, här är de saker jag reagerade mest på:

(detta inlägg är f.ö. ganska menlöst, om ni vill ha djupare intellektuellt innehåll eller retoriska ansträngningar så föreslår jag att ni vänder er till Karl Malmqvist).

1. "Jag blev paff när vi fick uppgiften" (ja, det finns högstadieelever som använder "paff" i dagligt tal). Det hela handlar om att en åttondeklass hade i skoluppgift att skriva om sin sexualdebut/sexuella fantasier och att arbetet sedan skall betygsättas. Metro är upprörd, så är även vissa föräldrar och "Klass 9-A profilen" (en lärare...). Jag är överlycklig och avundsjuk. Varför fick inte vi göra sådana kul saker. I våra Svenska-inlämningar fick vi inte ens ingående beskriva sex. Jag beskrev ingående ett mord på en barnfamilj istället. Om man skall göra det hela till en samhällsdebatt (vilket något as säkert kommer göra) så är det bra att ungdomar lär sig att förhålla sig till sex mer öppet. Det är löjligt att ungdomar som ägnar stor andel av sin vakna tid och löjligt stora delar av sin intellektuella kapacitet och sina samtal åt att tänka på eller prata om sex ändå tycker att det är obehagligt att var öppna med det.'

2. Integritetsskyddet i FRA-lagen är menlöst. No shit.

3. Polisen har fått rätt av Kammarrätten att kräva fotbollsklubbar på pengar för bevakning. Bland annat Örgrytes klubb är upprörd. Jag tycker att det är helt rätt. Resten av idrottssverige klarar att hålla sina arrangemang oblodiga. Fotbollsfolket klarar det inte - as far as I am concerned så är det deras eget fel och ingen annan skall behöva betala för det.

Kul sak är att Örgrytea ordförande sagt: "[...] att idrottsbolag inte är bolag i vinstsyfte", det kanske gäller om ens lag inte vinner :D

4. En stor bild med en liten notis om att modeller deltar i halvillegala boxningsmatcher i New York var nog höjdpunkten. Trots att det är manliga modeller så måste man uppskatta sexighetsfaktorn.

5. "Regeringen: Jobba längre och tjäna mer". Utan att någonstans nämna varför pensionsåldern måste höjas så skriver metro om hur regeringen nu gör så att "fler måste jobba längre". Inte konstigt att folk är arge på politiker.

6. Slutligen tycker "Adde" att åldersgräns på energidryck är löjligt. Jag håller med honom, han gjorde hela min morgon lite ljusare.

Så, nu behöver ni inte läsa metro, ta chansen och läs inte metro.

21

2011-02-08T22:12:00.002+01:00

Idag är det den 8:e februari, det innebär att jag fyller år. Något jag mest använder som en ursäkt för mig själv att äta glass och köpa snygga kläder. Min födelsedag är också den enda dagen om året som jag tillåter mig själv att blogga om mig själv och mitt liv, men för tillfället mår jag allt för bra för att vilja tänka på den skiten. Vi får se om det kommer någon försenad uppdatering, eller om jag väntar till nästa år.

Just fan ja, jag är fortfarande singel och oskuld. Jag vill minnas att jag förra året lovade att uppdatera er om mina framgångar på den fronten.

2011-02-07T20:31:00.001+01:00

Idag kom min skinnrock på posten, i ett JÄTTESTORT paket. Har ännu hunnit pröva den i regn, sprungit (efter buss) i den och posat med rock, svärd och en träpåle i lägenheten. Jag är så. Jävla. Tuff!

Pengar = frihet (typ)

2011-02-07T15:18:00.002+01:00

Inom många politiska grupperingar som har mer ideologiska motiv än att blott dra in mest cash till staten upplevs pengar ofta som något lite världsligt och fult. Nu skall jag förklara varför det perspektivet är fel och varför så många av oss liberaler är så jävla besatta av pengar, trots att det är frihet vår ideologi handlar om.

Det första missförståndet kring pengar är att de skulle vara något annat än ett överföringsmedel, en symbol. Det enda värdet pengar har är att man kan byta ut dem mot något man faktiskt vill ha. Vanligtvis en vara eller en tjänst. Anledningarna till att vi använder pengar är alltså att de är enklare att kånka runt på än t.ex. en låda mobiltelefoner att byta bort och slipper man problemet med att det är svårt att köpa ett paket tuggummi för en mobiltelefon, och för den delen att byta en mobiltelefon med någon som redan har en. Dessutom är det lättare att ge någon en hundring än att hålla i minnet att man är skyldig en tjänst (och hur stor den är).

I och med att pengar är så praktiska och sedan konto/kreditkorten kom dessutom alltid går att ha med sig så har de flesta saker man kan göra på ett eller annat sätt knutits till pengar. Detta innebär att nästan all frihet i samhället är kopplat till pengar. Har man inga så kan man inget göra. Detta är varför liberaler bryr sig så mycket om pengar.

Detta är också ett viktigt skäl till att många liberaler rör sig i en mer socialliberal riktning (trots att ideologin i övrigt är mer nyliberal) och vill ha bland annat grundtrygghetssystem. För att människor skall kunna ha frihet att faktiskt påverka sina liv (så snart man nått den nivån så är det upp till en själv om man vill investera sin tid i att tjäna mer pengar eller göra annat man prioriterar) så måste de ha en viss grad av disponabel inkomst.

And that's pretty much it.

Stater i lyxfällan

2011-02-05T09:47:00.004+01:00

"AN ODD thing occurred this week. Britain’s national debt jumped by £1.3 trillion, virtually 100% of GDP, and hardly anyone paid attention. The bad news was crowded out by the surprise 0.5% drop in national output in the last quarter of 2010."

I Storbritannien steg statsskulden med ganska rejäla summor nyligen, men som The Economist rapporterar verkar folk inte så oroliga. USA:s statsskuld är enorm och stora delar ägs av Kina. I Sverige har vi en statsskuld som lånades upp till löjliga nivåer under 80-talets välfärdssatsningar och sedan trissades av omvärderingar av valutan och en valutakris under tidigt 90-tal. Typiskt för alla fallen är att folk inte bryr sig så mycket, inte ens toppolitiker. I Sverige vill många nu sälja statens andel i Nordea och använda pengarna till att betala av ytterligare några delar av statsskulden. Från rött håll anklagas man för att kasta pengarna i sjön, investera dem illa osv.

Hur kan människor bortse från de enorma skulderna när de för ekonomisk politik, eller för den delen när de röstar? Min slutsats är att man inte ser skuldpengar som riktiga pengar. Man föreställer sig att lånen kan ligga för evigt bara man betalar den ganska låga räntan. På så vis kan man leva vidare med ett skuldberg och ändå lägga hela budgeten på välfärdskonsumtion och på att underhålla den gigantiska statsapparaten.

Politiker sitter i lyxfällan, de hade nästan lämpat sig för TV. Statsskulder är nämligen mycket verkliga pengar och allt som krävs för att det skall märkas (om man inte märker de höga räntebetalningarna) är att den internationella politiken eller ekonomin krisar lite. Statsskulder är pengar som efter en tid kan krävas, det är pengar som kan användas för att påverka ett lands politik och det är pengar som kan påverka valutans värde om de används på rätt sätt.

Att ha skulder är inte så farligt, det är en del av internationell diplomati. Det är inte ens så ovanligt att man har skulder till samma land som i sin tur har skulder till en själv. Vad som är farligt att ha är för höga skulder och en nästan total omedvetenhet om dem. Lite som i Sverige.

2011-02-04T11:49:00.003+01:00

Hej. I natt skrev jag en artikel på Newsmill, sammanfattad säger den att jag vill ha demokrati i Egypten och att demokratirörelsen är bra, men att flera falangers (särskilt här i Europa) otålighet och revolutionshets riskerar att ruinera hela demokratikampen.

Givetvis blev folk arga :)

Kapad

2011-02-03T13:36:00.001+01:00

Hej.

Idag lyckades någon kapa mitt facebookkonto och mitt hotmailkonto.

Just nu kämpar jag för att få nya inloggningsuppgifter till hotmail så att jag kan återfå kontrollen, risken är att det ej kommer fungera :(

Stackars homosexuella.

2011-02-02T10:41:00.003+01:00

Gayikoner, tydligen räcker det med att ha lyckats i Schlagerfestivalen.

"Varför omhuldar gaykulturen såpadivor och schlager? I Sverige kan vi konstatera att bögarna älskade schlagern även under ökenvandringen när tävlingen drogs med töntstämpel"

Det är SvD:s Tobias Brandel som skriver om detta. Varpå han listar ett anhang "gayikoner", däribland Sara Leander(omnämnd kort här)och ett stort gäng schlagerkvinnor, även Dolly Parton, Maria Montazami, Sex and the City skådespelarna och (med rätta) Judy Garland.

Jag tycker verkligen synd om gaykulturen och mina homosexuella vänner som lever under "Guilt by association" med den. Att centrera sin grupptillhörighet kring ett gäng artister som presterar gravt undermålig musik (säg vad ni vill, Schlager är simpel, repetativ och rätt innehållslös), den ganska menlösa Montazami och ett par något skickligare musiker (som jag verkligen är trött på)verkar för mig ytterst pinsamt och obehagligt.

Om man nu skall associera gaykultur med något (vilket verkar rätt menlöst, men vissa kanske uppskattar det) så kunde det väl ändå vara teater, modeikoner och Rob Halford.

Notera även att Schlagerfestivalen ännu inte bara dras med töntstämpel, den förtjänar aktivt sin töntstämpel varje år.

Ibland är jag verkligen, verkligen glad att jag är hetro.

2011-02-01T17:20:00.002+01:00

På senare tid har jag inte hunnit skriva så mycket, det kan enklast förklaras genom hänvisning till min kurslitteratur som kom en vecka sent. En annan förklaring som jag är något mindre stolt över är att fröken Wagenius drev eller lockade mig till att läsa Pride and Prejudice parallellt med kurslitteraturen. Mina dagar har därför fyllts av en blandning av histrioniskt brittisk borgarklass och den Europeiska unionen förklarad av en urtråkig författar för förlaget som alltid presterar den mest svårlästa litteraturen (Palgrave MacMillian).

Ur detta har åtminstone något gott sprungit: jag har blivit allt mer intresserad av att arbete för en EU-institution och dessutom återfått något av min fascination för 1800-tals herrmode. Av dessa är dock EU klart mest engagerande.

Framför mig har jag det intressanta projektet att förklara varför samhälle som företeelse inte gynnar de mäktiga och varför dagens samhälle snarare missgynnar dem. Det kommer bli ett kul bloggämne.

Tårtdiagram

2011-01-22T09:02:00.005+01:00

Jag sitter just nu på ett möte med centerpartiet och delger er här mina slutsatser, i pedagogiska tårtdiagram.

Om decentralisering

2011-01-21T12:47:00.002+01:00

Koncepten decentralisering och federalism har gång på gång haft uppgångar och fall i de Europeiska politiska debatterna. I Sverige har Centerpartiet sedan en tid tillbaka fört bägge begreppen som fanor och åtminstone decentraliseringen har mötts väl.

Grunden till både decentralisering och federalism är tanken att beslut fattas bättre om de sker där de är relevanta. Det handlar delvis om en kunskapsfråga: de som lever i närheten av det som besluten berör har förmodligen godare kunskap och större engagemang i frågan än centralmakten, men det finns ett par andra viktiga skäl.

Det första är demokratiteoretiskt. Många hävdar att de som berörs av ett beslut skall ha inflytande över beslutet - med denna logik bör dock mongolier få rösta i amerikanska val och Tyska turister borde styra systembolaget. Därför gör vissa en kvalifikation av denna tes, nämligen att de som berörs i en relevant utsträckning av ett beslut skall ha makt över det. I praktiken kan man därmed begränsa inflytandet geografiskt.

Väldigt många politiska beslut berör ett begränsat område, t.ex. sjukvårdspolitik och skolpolitik.

Det andra skälet handlar om konkurrens. Om många enheter inom en relativt homogen stat (så att folk är beredda att flytta inom den) får sköta sig själv så kan de tävla om att attrahera folk och pengar. Givetvis finns risk att det uppstår en situation med vinnare och förlorare, men samtidigt kommer de bästa lösningarna fram, så att sedan även "förlorarna" kan kopiera och dra nytta av dem. Denna konkurrens saknas tyvärr väldigt ofta inom offentlig sektor, särskilt i Sverige. Genom lokal och regional självständighet kan den skapas.

Dessutom finns ett bonusskäl. Det handlar om valfrihet. I en enhetsstat som centralstyrs finns inte många olika alternativ, där finns en och samma lösning överallt. Det innebär att den som hellre bor i ett område med lägre skatt och färre badhus inte har det alternativet, likadant kan inte den som gärna pröjsar lite mer till det gemensamma välja att bo i ett område där dennes uppfattning delas av omgivningen. Självständiga områden ger diversitet och därmed möjligheten att välja mellan flera olika alternativ.

Många som tror på decentralisering och federalism begår dock ett stort misstag, de tänker: "ju mindre, dess bättre" och sedan styckar de upp landet i massa små kommuner med formell självständighet.

Jag kallar det "misstag" eftersom detta är galet. Blir man för liten så saknar man makt och då lever man på nåden hos de mäktigare. Detta har hänt Sveriges kommuner (till sossarnas stora lycka). Svenska kommuner är så små och omfattar så få resurser (såvida de inte är några av våra 20 största städer) att de knappt har utrymme att föra självständig politik. Istället binds alla deras resurser upp i uppdrag som staten givit dem. Pengarna är paxade av äldrevården, skolan, obligatoriskt infrastruktur, kultur osv. och de resurser som finns kvar för att utveckla kommunen räcker i bästa fall till en badstrand (eller om man tar skyhöga lån: till en skidanläggning).

I och med detta blir det omöjligt för kommuner att föra strategisk utvecklingspolitik (som faktiskt räknas), styra sin ekonomi och hålla sin infrastruktur igång.

Det är en sak till som fattas. Ekonomin i världen utvecklas allt mer kring "noder" med tillhörande periferi. Alltså: det finns en eller några punkter av effektiv ekonomisk tillväxt och välstånd och runt kring dessa finns områden med pendlare och verksamheter som är beroende av sin kontakt med "noden". Paul Krugman har skrivit en intressant artikel om detta. Detta betyder att en liten kommun som kanske bara utgör en av de perifera orterna, eller om den har tur "noden", bara omfattar delar av de ekonomiska rörelserna i ett område och därmed inte kan anpassa sig ordentligt efter dem.

En för liten enhet är helt enkelt svag och opraktiskt och när så är fallet så hamnar den verkliga makten hos den som har resurserna att förvalta den, hos centralmakten. Det är med grund i detta som de som verkligen vill ha decentralisering och federalism måste jobba för att få det på en nivå där det verkligen räknas och det är därför som Sveriges regioner måste ta över där kommunerna misslyckas och bli de nya förvaltarna av det (för tillfället) kommunala självstyret.

//Andreas Eriksson

Om vinster.

2011-01-18T15:40:00.002+01:00

En (röd) invändning mot kapitalismen som jag nyligen stött på förvånar mig mycket, därför tänker jag blogga om den.

Invändningen är att affärsverksamhet som drivs utan vinstintresse, alltså av "kollektivet" håller lägre priser än den kapitalistiska tävlande affärsverksamheten. Det jag här skall göra är att presentera två stora problem med denna invändning, som gör den till ett dåligt argument mot kapitalistiska arrangemang, trots att det ofta stämmer att deras priser blir lägre.

För det första: Ett företag behöver inte vinster för att existera i ett kapitalistiskt system, det man behöver är inkomster nog att täcka utgifter till realkapital, anställningar och råvaror. Dock tjänar vinster ett par enormt viktiga syften. Ett av dem är nyinvesteringar. Har man inte mer pengar än det som täcker den löpande verksamheten så kan man inte investera i utbyggnad, bättre utrustning osv. I ett system av kollektivt ägande skulle dessa pengar som går till nyinvesteringar få hämtas från delägarna (folket) på andra sätt - förmodligen i form av skatt.

Ett problem uppstår direkt: ett företag som har sina vinstpengar att investera kan budgetera efter dem, de är dessutom begränsade till att göra de mest kostnadseffektiva och intelligenta investeringar. För ett företag som har hela folket som kassakista finns inte detta incitament. I kommunistiska östeuropa yttrade det sig i att enorma investeringar lades i galna skrytprojekt som ofta inte betalade sig.

En sak som vinster ofta kritiseras för att gå till är utbetalningar till aktieägare. Saken är den att aktier säljs för att få in kapital till företaget (genom att sälja andelar av företaget och dess vinst får man in pengar som företaget kan använda för att förbättra sin verksamhet). Aktieförsäljning är i regel en smart investering för ett företag, trots utbetalningarna. I ett system med kollektivt ägande skulle man behöva samma riskkapital för att kunna utveckla företaget, men får man inte sälja aktier så måste man hämta pengarna på annat sätt, förmodligen från medlemmarna som någon form av obligatorisk avgift (skatt).

"There is no such thing as a free lunch". Det prispålägg som uppstår för att företag vill göra vinst är ett som på ett eller annat sätt kommer att dyka upp även hos kollektivägda/statliga företag, oftast som skatt. Om det inte gör det så fråntar man företaget mycket av dess utvecklingskapacitet och förmåga att växa och stagnerade företag tenderar att skapa färre jobb, sämre produkter och dessutom (eftersom de ej kan investera i bättre teknologi) dyrare produkter.

Vinster har en förmåga att lägga finansieringen av ett företags utveckling på dem som använder sig av det, i egenskap av konsumenter eller aktieägare. Om du inte vill ha något att göra med företaget så är risken mycket mindre att du ändå betalar för dess utveckling än den vore om allt finansierade obligatoriskt på skattesedeln.

För det andra: Åter dyker den gratis lunchen upp. Ofta så är det reella priset på en produkt såld av ett statligt företag lika högt som det hos ett privat företag, även de gånger som det direkta priset är lägre. Saken är nämligen den att den kapitalistiska fria marknadsteorin som A. Smith utformade den mycket handlade om att pressa priser. Hela grejjen med kapitalistisk konkurrens är att den som kan sälja sin produkt billigare än konkurrenterna vinner. Så gott som hela priset utgörs av nödvändiga kostnader och så länge konkurrens råder så är vinstmarginalen liten (blir den för liten så slås sannolikt någon ut, eller så blir marknadsnischen inte lika attraktiv vilket minskar graden av konkurrens)

Poängen är att ett lägre pris hos en statlig försäljare i regel beror på att en kostnad skjutits på någon annan. Ofta är det skattebetalaren, men det kan också vara underleverantörer som tvingas sälja till ett underpris som skadar underleverantören och förhindrar denne från att utvecklas och förbli konkurrenskraftig.

Statliga företag gör sällan produkter billigare, de hittar blott någon annan som får betala.

Som avföring på moset existerar statliga företag sällan med de pressade budgetramar och liknande som tvingar privata företag att agera smart, dessutom kan de ofta med sina artificiellt lägre priser konkurrera ut alla privata initiativ så att de står som ensam (eller en av få) aktör inom sitt område. I och med det finns inte längre någon att ha lägre pris än och risken är stor att man marknadsför sin produkt dyrare än vad den skulle behöva vara. Dessutom saknas alla element av tävlan som uppmuntrar företaget att förbättra sig, utvecklas och bli billigare.

För röda väljare som tror att det räcker med kommando ovanfrån för att ett företag skall göra sitt bästa för att tjäna konsumenterna och folket är detta inget problem, men har man en lite mer realistisk syn på verkligheten så inser man snart att när det varken finns press att göra bra ifrån sig eller måttstockar för att mäta hur väl man lyckas så är risken stor att lathet och korruption istället driver verksamheten i botten.

Överskatta inte de nya moderaterna

2011-01-16T14:02:00.003+01:00

På SvD publicerades en artikel om hur socialdemokraterna nu ligger under 25% i mätningar, till skillnad från moderaterna som ligger över 35%.

Moderater har jublat och berättat att de är det nya "statsbärande" partiet. Fruktansvärt nog, det skulle vara trevligt om Sverige kunde u

tveckla en mer "normal" politisk kultur där ett antal partier tävlar om makten, snarare än att den pendlar mellan olika jättar (S&M).

Jag känner i alla fall att det är på tiden att rikta lita invändningar mot tron på Moderaternas dominans och Sossarnas svaghet. Visst har (S) gått bakåt, men antagligen inte så mycket som det ser ut i mätningarna. På samma sätt har (M) förmodligen inte vuxit så mycket. Det finns två viktiga skäl:

1. I valundersökningar där folk får svara på vad de röstat i tidigare val så blir resultatet oftast att fler anger sig ha röstat på "vinnaren" än vad som faktiskt röstade på dem i valet. Detta är en viktig mekanism att ta hänsyn till när man plockar fram statistik över väljarstöd, folk hejar gärna på vinnaren. I detta fallet var M en tydlig vinnare och S en förlorare vilket borde göra att flera anger sig som "M" än "S" i opinionsundersökningar. När det kommer till ett nytt val så är gamla vinnare och förlorare dock glömt, då börjar man rösta efter vilka man vill ge makt eller efter hur väl man tycker att regeringen faktiskt skött sig. Om man använder opinionsundersökningar för att visa vilka som skulle vinna om det blev val nu så visar de ett falskt och överdrivet stöd för M och en överdriven svaghet för S.

2. Sossarna befinner sig i förvirring och splittring. Sådant skrämmer folk. Dock befinner de sig också i början av en mandatperiod och har god tid på sig att fixa till sina problem. När en ny, stark, partiledare utses och lyfts fram så kommer S på mycket (förmodligen positiv) media och vid tiden för valet kommer S inte behandlas som ett parti i splittring, utan som ett vanligt, starkt parti som dominerar sitt block. Förmodligen kommer det återigen öka deras stöd.

Jag bjuder på denna underbara bild som jag hittade på www.tjuvtittat.se

2011-01-12T20:56:00.001+01:00

Bryr mig inte om att göra mycket väsen av det, Gothbarbie-Hanna har lyckats gräva upp en underbar intervju av Louis CK av den där rödhårige talkshowkillen som bara sänder när jag sover eller gör npgot kul. Klart sevärt.

http://gothbarbie.se/2011/01/everythings-amazing-and-nobody-is-happy/